Skrivpuff - Efterskalv

Så satt Lisen där i sin nyinköpta bostadsrätt. Spillrorna låg väl inpackade i flyttkartonger som fyllde den lilla tvåan.

Vad hade hänt? Hon kände att hon inte riktigt hade hängt med. Han hade träffat någon annan, marken hade började gunga, mormors finporslin hade åkt i golvet, höga hjärtskärande skrik. Livet hade rasat samman och nu satt hon här.

Flyttkartongernas papp var det som nu höll ihop de ömtåliga bitar av livet som fanns kvar. De lågt tryggt nedpackade i silkespapper och hon var inte redo att börja plocka upp dem än, så hon blev sittandes. Det skulle komma efterskalv, men för varje gång skulle de kännas mindre och mindre och till slut skulle hon stå på fast mark igen redo att plocka upp skärvorna och limma ihop dem.

Skrivpuff - Abdikera

Från den dag hon fötts hade hon varit pappas flicka. Hans lilla ögonsten, perfekt ut i fingerspetsarna. Han hade önskat henne allt det bästa i livet och visste av egen målmedveten erfarenhet hur man fick det. Fostran blev därefter. Men trots faderns bästa intentioner kom det en dag när hon fick nog. Protesterade högt och vilt mot de skyhöga förväntningar och den perfekta bild fadern skapat i sitt inre. Pappas prinsessa abdikerade.

Skrivpuff - Händer

Mario satt på pendeltåget in till stan och som vanligt hade han glömt att plocka med sig en Metro på stationen, men det gjorde ingenting. Han hade inga problem att sysselsätta sig medan tåget rullade fram mot en ny arbetsdag.

Han lät blicken vandra över medpassagerarna. Många kända ansikten vid det här laget efter några års pendlande. Blicken fastnade vid ett tonårspar som verkade vara inne i en livlig diskussion. Han kunde inte slita blicken från dem och blev helt fascinerad över dessa ivriga händer och fingrar som formades så skickligt snabbt och lätt till olika tecken. Mario var vanligtvis inte en nyfiken person, men kände att han så gärna hade velat veta vad de diskuterade. De blev mer yviga i gesterna och händer slogs ihop så hårt att det hördes ända till Marios sittplats. Mario tänkte att diskussionen måste övergått till ett gräl. Paret slutade plötsligt helt tvärt att teckna till varandra och tittade istället rakt mot honom. Han ryckte till och insåg att han verkligen måste suttit och stirrat intensivt på dem. Innan han hann vika av med blicken lyfte tonårskillen upp ett argt långfinger åt honom. Tja, lite teckenspråk förstod han nog allt ändå.

Skrivpuff 71 - en rubrik

Bertil satt på en grönmålad parkbänk. Färgen var lite avskavd här och där, men det gjorde inget. Den var precis som Bertil själv, hade lite skavanker, men den uppfyllde ett syfte ändå.

Från parkbänken hade han en god utsikt över parken med den stora lekplatsen och rastgården för hundar. Här kunde Bertil spendera en del av sin fria tid till att sitta och titta på sina medmänniskor. Han förstod sig inte på dem och blev inte helt sällan irriterad på dem. Ändå kunde han inte låta bli att fascineras. Att tillrättavisa andra hade blivit en hobby för honom.

Andra parkbänksmänniskor hade ofta en tidning med sig, men Bertil tyckte det räckte med att läsa löpsedlarnas stora skrikande rubriker för att inse att det bara var elände i de där tidningarna. Elände eller samhällssnusk. Nej, att tillrättavisa människor i parken gav honom mycket mer tillfredsställelse. Som han såg det så gjorde han ju något åt eländet i samhället istället för att bara sitta och läsa om det. Om hans medmänniskor i parken sedan såg det på samma sätt var inget han bekymrade sig över.