Skrivpuff 325 om en önskelista

Han kliade sig i sitt långa trassliga skägg. Det var så vitt att det såg ut som om det gnistrade när han rörde vid det. Han hade fått en utmaning. Han rynkade pannan lätt när han läste brevet igen. Han hade redan läst det flera gånger. En klurig liten flicka på 5 år hade knopat ihop en lista som hon skickat till honom. Stora ojämna bokstäver, varav några spegelvända mötte hans blick och bildade ord man behövde läsa högt för att förstå vad där stod. Budskapet gick fram klart och tydligt och han log för första gången på länge.

Han hade känt sig lite överflödig på senare år. Dagens barn var så vana vid att få det de ville ha året runt oavsett om de varit snälla eller ej. Han tyckte julen hade tappat sin glans. Tyngd av meningslöshetskänslor hade han tankar på att strunta i det i år. Ingen skulle ju sakna honom ändå, tänkte han. Men så kom den här önskelistan.

Skrivpuff 318-323

Ett ingripande

Han satt fylld av obehag och stirrade ner i golvet. Förvåning hade övergått till skuldkänslor och slutligen landat i skam. Den höll honom nu hårt i sitt grepp. Han kunde varken fly eller fäktas. Han var förstenad i sin uppgivenhet. Det här hade han inte varit förberedd på.

Det var en brokig skara människor som satt omkring honom. En konstig gruppering som inte hade särskilt mycket gemensamt mer än att de alla brydde sig om honom. De ställde nu krav och hade ett ultimatum. Ett utmananade uppdrag. Svårt, så svårt, ja nästan oöverkomligt.

Han skulle skickas iväg till ett ställe där det enda uppiggande medel som intogs var en kopp svart kaffe. Där skulle han mötas och behandlas av folk utan värderande blickar. Det var för hans bästa sa de, men för honom kändes det inte så. Inte just då.

(Veckans skrivpuffar: utmanande uppdrag, gruppering, värdering, skuld, pigga upp, gripande)

Skrivpuff 317 om ett namn

Jag undrar ibland vem som döljer sig bakom ett användarnamn. Kanske du tänkt till när du skapade din profil. Kanske ditt nickname ger en hint, en liten ledtråd. Eller är det taget helt ur det blå? Kanske beroende på hur du kände just då? Inspirerat av något eller någon? Och vem är då Fröken Johansson kanske ni undrar. Är hon en riktig fröken måntro? Fröken ogift eller fröken pedagog? Ja, vem vet?

Skrivpuff 316 om en famn

Handtag, famntag, klapp eller kyss?
Vad vill du ha?
Handtag för bekantskap
Famntag för vänskap
Klapp för omtanke
Kyss för förälskelse
Handtag, famntag, klapp eller kyss?
Vad vill du ha?

Skrivpuff 315 om utslag

Han öppnade ögonen motvilligt till väckarklockans envisa ringningar. Tim gäspade stort och stoppade fötterna i morgontofflorna och drog på sig morgonrocken. Likt en zombie hasade han ut i köket för att som vanligt sätta på en halv kanna kaffe innan han fortsatte vidare in i badrummet. Den här gången var det något som ändrade hans morgonrutin. Mitt i de räknade kaffemåtten noterade han väggklockan och det slog honom i samma ögonblick att de under helgen gått över till sommartid. Han hade ställt om köksklockan, men glömt att ställa om väckarklockan. Han släppte kaffemåttet och rusade ut i badrummet. Där vaskade han av sig snabbt, drog på lite deo, bortade tänderna ett varv och tog en skvätt munskölj, gurglade en stund och spottade ut i handfatet. Han rusade in i sovrummet, tog kläderna som låg överst i byrålådorna utan att bry sig om huruvida de matchade eller ej. Ytterkläder, skor, portfölj och bilnycklarna.

Väl i bilen pustade han ut, tittade i backspegeln och såg delar av sin lurviga kalufs som han glömt kamma. Drog högerhanden genom håret några gånger. Drog här och plattade till där. Det blinkade av blåljus i backspegeln. Han hade inte lagt märke till polisbilen som körde bakom honom. Inte heller lagt märke till sitt läge på körbanan. Tim bromsade och körde lydigt in till vägkanten. Polismannen kom fram till Tims nervevade bilfönster och bad att få se på körkort. Därefter tog polisen fram en alkometer och bad Tim blåsa. Tim skrattade till lite och frågade om det var vanligt med rattfylla en måndag morgon, men blåste som han blivit ombedd. Tim skrattade inte när alkometern gav utslag. Han förstod inte. Det måste blivit ett misstag av något slag. Tim fick blåsa en gång till med samma resultat. Tankarna flög genom huvudet när han satt i polisbilen på väg in till polisstationen. Kunde det vara munsköljmedlet som gett utslag? Polismannen visade med en tydlig min vad han tyckte om den förklaringen och sa att de fick avvakta blodprovet.

När blodprovet visat 0 promille och han äntligen var på väg till sitt arbete, funderade han över om någon på jobbet skulle tro på ursäkten han hade till sin sena ankomst. Antagligen inte. Det var nog bättre att hitta på en vettig förklaring.

Skrivpuff 311&312 om anlag och tilltag

Ebba låg i soffan och tittade på Bolibompa. Hon var en liten kopia av sin mamma med det långa ljusbruna vågiga håret, de bruna mandelformade ögonen, äppelkinderna och den lilla uppnäsan. Mormor sa alltid att de hade extremt dominant anlag på den sidan släktet och det stämde nog för det fanns inga spår av pappa Joakim i flickan. Inte till det yttre iallafall.

Mamma Louise satt bredvid Ebba i soffan med laptopen i knät. Hon läste sina mail, men kunde samtidigt inte låta bli att kika på TV:n med jämna mellanrum. Bolibompa visade ett program som lärde barnen olika tilltag, om hur man kan busa med sina föräldrar och göra olika hyss. Louise tänkte att det var annat på hennes tid. Hajk lärde ut pyssel och en härlig värmlandsdialekt, som hon och hennes vänner försökt efterhärma. Något hyss kommer hon inte ihåg att Bengt Alsterlind hade lärt henne. Det fick man komma på själv. Ebba borde egentligen ha en naturlig fallenhet för det. Hon har ju sin mammas anlag.

Skrivpuff 310 om ett drag

Hon satt förväntansfull på en av platserna i den främsta raden. Det hade han sett till. Han hade skickat biljetten till henne. Bjudit in henne till premiären och den tillhörande festen efteråt, där det skulle minglas bland den svenska kändiseliten. De hade träffats på universitetet där de båda hade läst ekonomi. Hon för att hon var intresserad av det. Han för att hans pappa förväntade sig det. De hade råkat sätta sig bredvid varandra den där första dagen och hållt ihop sedan dess. Alla tjejer borde ha en sådan killkompis. En tolk ,när man inte alltid förstod det manliga släktets uttryck. Tänk om hon vetat då vad hon visste nu.

Han hade varit nervös. Sett sliten ut. Inte alls samma gamla vanliga självsäkra Henke som satt mitt emot henne på fiket. Han hade inte sovit bra de senaste nätterna förklarade han, medan han smuttade på sin chai latte. Hon hade tittat på honom med oro i blicken.
-Klara, jag är homosexuell. Han hade envist stirrat ner i sin chai latte. Inte velat möta hennes blick.
-Jaha och jag är heterosexuell om vi nu jämför notes. Han hade tittat upp och mötts av hennes varma kärleksfulla leende. De hade sedan skrattat och gråtit om vartannat under tiden han berättat om de olika reaktioner han fått av nära och kära. Hon förstod varför han varit nervös inför deras fika, även om han nog egentligen innerst inne visste att det inte skulle förändra något. Han var ju fortfarande Henke, en av hennes bästa vänner. Han fick väl bli kär i vem han ville. Bara han var lycklig. Och lycklig var han nu när han steg ut på scenen. Det riktigt strålade om honon när han stod där uppe tillsammans med de andra medlemmarna i After Dark.

Skrivpuff 309 om en fördel

Stina satt på tåget med en bok framför sig. Hon hade av någon anledning svårt att fokusera på texten idag, fastän hon hade hörlurar med musik för att skärma av sorlet i kupén. Nej, det var inte ljudet och människor runt omkring henne som pockade på uppmärksamhet. Det var hennes tankar som drog iväg henne från bokens spännande innehåll.

Hon tänkte på alla människor hon träffat under helgens konferens, alla livsöden hon fått ta del av. Människan är verkligen en berättelse. Hon såg sig omkring i kupén och funderade över vilka berättelser de bar med sig. Om någon hade en liknande historia som hon själv.

Hon var 13 år när hon fick sin diagnos. Pojkar får ofta sin diagnos tidigare i livet. De hörs och syns mer. Folk hade tyckt synd om henne och hennes föräldrar. Varför hade hon aldrig riktigt begripit. Hon var ju fortfarande samma gamla Stina. Diagnosen var mest till för alla andra. För att de skulle förstå henne bättre. Själv visste hon mycket väl hur hon fungerade. Hon hade en god självinsikt redan som liten, säkert mycket tack vare sin trygga omgivning av förstående föräldrar och uppmuntrande pedagoger. Stina hade mötts av stor acceptans för att hon gjorde saker och ting på sitt sätt och det var okej. Därför var det först på högstadiet Stina började uppleva problem. Det var mycket att hålla reda på, olika lokaler och lärare. Större ansvar att hålla reda på pennor, böcker, olika inlämningsdagar för läxor och prov. Att planera, organisera och prioritera bland alla uppgifter var mycket svårt för Stina. Ja, nästintill omöjligt. Allt kändes lika viktigt och det blev henne övermäktigt. Stina kände sig handlingsförlamad. Lärarna började kalla henne lat. De förstod sig inte på henne. "Du som är så smart. Du kan bara du vill", fick hon höra. Stina var smart och hon ville, men hon kunde ändå inte få ordning på det. Diagnosen var till dem. Ett facit på alla felbedömningar och förutfattade meningar de haft om henne.

Stina hade alltid känt att hon var lite annorlunda. Hon var omtyckt av de andra barnen och hade alltid någon att leka med, men hon var alltid lite för mycket på något sätt. Intensiv och med känslotentakler som plockade upp alla vibbar, som ibland var svåra att tolka som liten. De var en tillgång för henne nu och ledde henne ofta rätt. Det som samhället klassade som hennes svårigheter, såg hon själv enbart fördelarna med. Hon hade hittat sin plats i samhället där hon fick lov att använda sig av sin unika förmåga att se detaljer som ingen annan la märke till, där man såg vinsterna i att hon kunna tänka långt utanför ramarna. Även om hon hade lärt sig strategier för att organisera och prioritera, var det fortfarande något hon inte var speciellt bra på. Men vem är egentligen bra på allt? Hon var den kreativa idésprutan. Glöden i firman som bidrog till utveckling och nytänkande. Strukturen fick någon annan hålla i. Någon med en Svensson-hjärna.

Skrivpuff 308 om en nackdel

-Allvarligt mamma. Du är bara såååå pinsam! Linnea stirrade på sin mamma som stod och kastade med huvudet och sitt mörka svallande hår fram och tillbaka i takt till musiken. Här och där glittrade det till av de naturligt silvergråa slingorna.

Annika stannade upp och tittade på de svartsminkade flickorna som var på väg ut till sin första konsert utan föräldrar. Hon log stort mot dem och sa:
-Så tjejer nu vet ni vad headbanga är för något. Vill ni prova? frågade hon retsamt. Kom igen nu, sa hon, höjde musiken och viftade åt flickorna att lämna tröskeln där de stod hopbuntade och tittade storögt på henne. Det är lätt, fortsatte Annika. Ska vi prova och se hur det funkar till er emo-musik? Det är ju liksom bara att nicka hårt framåt och sedan kasta håret bakåt igen, såhär...

En liten stund senare ringde telefonen hemma hos Annikas ex-man och hans nya fru.
-Hej pappa, det är Linnea. Skulle du kunna köra mig, Sanna och Flisan till konserten ikväll? Mamma kan inte köra oss längre. Hon skulle kanske också behöva skjuts förresten. Till akuten. Hon har skadat någon del av nacken där bak. Säkert en sån där whiplash, som faster Greta har.

Skrivpuff 307 om oväder

Det var höst igen.
Hon visste vad det innebar.
Mörkret skulle lägga sig.
Sluta sig tätt intill henne
med trötthetens tyngd.
Viska negativa tankar.
Livet skulle börja storma
i takt till höstvindarnas symfoni.
Blanda hennes tårar med himlens.
Försöka få henne på fall.
Hon var redo den här gången.
Ville inte låta sig svepas med.
Hon skulle söka hjälp.
Be om en livboja
och sedan guppa med
i höststormens vågor.

Skrivpuff 306 om något lärorikt

Jag har gått nio år i grundskola, tre år på gymnasium, fyra år på universitet och sedan sex år av studier på halvfart på högskola. Galet många år och hysteriskt många högskolepoäng. Men ingenting har lärt mig så mycket som du!

Det är i mötet med dig som jag utvecklas. Genom att få lära känna dig, vem du är och hur du tänker. Vad som väcker ditt intresse och din motivation. Vad som upplevs lätt eller svårt för dig. Hur du fungerar tillsammans med andra och vad som påverkar dig. Med vad eller vem du arbetar bäst. När och hur du lär dig mest.

Det är du och inte någon professor i didaktik eller metodik som lär mig hur jag ska bli den bästa lärare jag kan för just dig! Det är du som får mig att utvecklas som pedagog.
Tack för det!

Skrivpuff 305 om en trend

Bertil hade rastvakt. Han gick i ett bestämt mönster över skolgården, utan att tänka på det. En romb skulle det nog blivit om underlaget hade varit något annat än grå asfalt. Han överblickade de lekande barnen, men var lite tom i blicken som om han inte riktigt var närvarande. Han gick kanske och tänkte på eftermiddagens aktiviteter eller vad han skulle äta på kvällen när han kom hem till sin ensamma ungkarlslägenhet. Gubblägenhet kanske var ett mer passande ord, eftersom Bertil inte längre var en ung karl.

Stina kom gåendes över skolgården med den stora tunga väskan, hon alltid bar med sig elevarbeten i och nu på senare tid även en liten laptop där hon skrev i elevernas individuella utvecklingsplaner. En lärares jobb var oändligt. Det fanns alltid något att göra och ny forskning att ta del av. Det var lätt att fastna i jobbet till in på sena timmen, vilket kändes tacksamt för Stina nu när hon ville sysselsätta sig för att inte tänka på annat. Hon var sen till arbetsdagen, men hon hade ringt in på morgonen och gett en ärlig förklaring.

Bertil, som var lite utav en självutnämnd arbetsledare och hobbypolis i bygget, såg Stina komma gåendes över skolgården och avbröt sin romb för att gå henne till mötes. Han hade något att säga henne. Något han hade grubblat på sedan han hörde ryktet.

- Du Stina! Jag vill prata med dig. Stina ryckte till. Hon hade inte sett Bertil komma gåendes. Hon var helt i sina egna tankar och hade egentligen ingen lust att prata med honom, men hon kunde ju inte bara ignorera honom, så därför stannade hon och drog på sig ett socialt leende.
-Hej Bertil!
-Jag har hört att du ska skilja dig. Stämmer det? Stina skruvade på sig inför den raka obekväma frågan, men hann samtidigt tänka att det var gulligt av Bertil att visa att han brydde sig. Han brukade aldrig bry sig om någon. Hon nickade och sa:
-Jo, jag och Jan har separerat... Mer än så hann hon inte säga innan hon blev avbruten.
-Ja, jag säger då det. Det börjar bli en trend det här. Det var mycket bättre förr när kvinnor inte jobbade. Då var de tvungna att stanna hemma och ta hand om sina barn och sin man. Då hölls familjen ihop. Det här med att kvinnan ska ut och arbeta och ska vara självständig har bara lett till problem. Tänk på de stackars barnen! Med de orden stegade Bertil tillbaka till sin romb igen.

Stina stod som förstelnad kvar ett ögonblick. Vad hade hänt här precis? Sedan ruskade hon på huvudet och fortsatte in i skolbyggnaden. Väl inne i klassrummet sjönk hon ihop på en stol. Förbipasserade kollegor kunde från korridoren se hur hon satt där ihopsjunken och skakade. De gick in för att krama om henne och ge sitt stöd, men de upptäckte snabbt att hon inte skakande av gråt. Hon inte hade brutit ihop. Hon hade brutit ut i gapskratt och hon skrattade så högt och hjärtligt att tårarna sprutade. Hon hade inte skrattat så på flera år. Det var ett befriande och smittsamt skratt och kollegorna började skrattade de med utan att riktigt förstå varför.

Skrivpuff 304 om något begagnat

Tina låg kvar i sängvärmen och myste medan hon hörde slamrande köksskåpsdörrar och en puttrande kaffekokare. Sambon Jens gjorde tappra försök att få den sjungandes 3½-åriga dottern Emelie att dämpa sig lite. Det där halva året var mycket viktigt för Emelie att tillägga och de som påstod att hon var 3 år fick sig en sträng blick och en hårt tillrättavisning."Ja må ha leva" sjöng hon nu för full hals medan de förberedde den traditionella födelsedagsfrukosten på sängen. Tina fyllde inga halva år, hon fyllde 34.

Det blev plötsligt väldigt tyst och Tina förstod att det var dags att blunda och börja andas mer långsamt och tungt för dotterns skull. Dörren flög upp och under tvåstämmig sång stegade de in i rummet. En härlig kaffedoft spred sig i rummet. Tina gäspade stort och sträckte på sig. Emelie skrattade förtjust, hoppade upp i sängen till sin mamma och halvskrek exalterat: "Grattis mamma! Du fyller 3 och 4 år idag!"

Tina satte sig upp, log och tog tacksamt emot en kopp kaffe och en puss från sin sambo Jens. Emelie hade fullt upp med att hämta alla presenter hon slagit in åt sin mor och gömt på olika ställen i huset, vilka Tina låtsas om som hon inte sett de senaste dagarna när hon nästan snubblat över några av dem.

"Oj, vad många paket", sa Tina med ärlig förvåning. Så här många paket brukade de ju köpa till Emelie när hon fyllde år, inte till varandra. Hon tittade frågande upp mot Jens, som höjde på axlarna och skakade lätt på huvudet för att visa att han inte heller förstod. Emelie såg nöjd ut och sträckte fram ett av paketen. "Här mamma", sa hon uppfodrande. Det var ett vältejpat paket. Tina fick kämpa lite med tejpen innan hon fick upp det och fick fram sin favoritkopp, som varit borta några dagar. "Åh, tack Emelie. Den här tycker jag ju verkligen om." Tina tittade upp mot Jens medan hon kramade om sin nöjda dotter. Jens försökte kväva sitt skratt genom att smutta på kaffet. Tina tittade ut över pakethögen och tyckte det skulle bli spännande att se vad som mer skulle dyka upp.

Skrivpuff 302 & 303 om en installation och något som kryper

Hennes liv är en installation. Skapad av industrin. En image. En fasad. Framgångsrik, attraktiv och lyckad.

Hennes liv är en installation. Skapad av industrin. Upphängd och uthängd. Omtalad, förtalad och baktalad.

Hennes liv är en installation. Skapad av industrin. Vem hon egentligen är vet hon längre inte. Hennes jag har för länge sedan krympt ihop och krypit ner till botten av en rödvinsflaska. Där gömt sig och glömt sig.

Skrivpuff 301 om att hymla

Hon satt förväntansfull på en av stadens innekrogar. Hon hade redan beställt ett glas rödvin som hon satt och smuttade på medan hon väntade. Smuttade för att stilla nerverna. Det var första gången hon gjorde något sådant här.

Hon hade lite motsträvigt till en början gått med på att låta vännerna hjälpa henne att öppna ett medlemskap på ett av alla internets stora utbud av nätdejtingsidor. De hade gjort det efter en av deras tjejmiddagar under mycket fniss och skratt, men ändå med seriösa intentioner. Vännerna hade tidigare försökt få ihop henne med bekantas bekanta, avlägsna släktingar och någon rörmokare som varit hemma hos Stina i ett tjänsteärende. Men någon romans hade inte uppstått.

Hon tittade på klockan och blickade ut över stadens myller. Det skulle kunna vara vem som helst av dem. Hon hade sett ett foto på honom, men det hade några år på nacken hade han skrivit. Undra vad han skulle tycka om henne. De hade skrivit till varandra i flera veckor. Först på nätdejtingsidan, sedan via msn och sms. Sista veckan hade de börjat prata med varandra i telefon. Han hade en trevlig röst och samtalen flöt på bra, precis som om de hade känt varandra i evigheter.

En röst avbröt hennes tankar. "Hej, du måste vara Katarina!" Hon vände sig om. Där stod en man med en röd ros i handen. Vem är det där, hann hon tänka innan det sjönk in......

Skrivpuff 300 om att snubbla

Hon stod i kön till Espresso house. Hon stod inte och överblickade utbudet som de andra i kön. Hon hade tankarna någon annanstans. Dessutom beställde hon alltid samma. "En kaffe latte, tack", sa hon vant när det var hennes tur. "To go" tillade hon med ett leende.

Med latten i handen steg hon på en av stadens gröna bussar, som skulle ta henne till dit hon skulle. Hon smuttade på latten och tittade ut genom fönstret utan att egentligen notera vad de for förbi. Hon förberedde sig mentalt inför det samtal som skulle genomföras. Lite pirr i magen, men det var så det skulle vara.

Väl framme möttes hon av ett surr av röster, skratt och tjut, bollar som studsades, piskande ljud av hopprep som vevades. Hon såg några vuxna som gick runt bland de lekandes barnen och hon gick fram och frågade en av dem hur man hittade till expeditionen.

Med målmedvetna stadiga steg gick hon sedan mot en av skolans ingångar. En kvinna som också var på väg in höll upp dörren åt henne. Hon log mot kvinnan och skulle just ta några kvicka skutt uppför trappan, när hon istället snubblade till över ett av trappstegen och föll handlöst framåt. Den halvfyllda latten flög iväg som i slowmotion rakt mot kvinnan.

Några ursäkter senare satt hon på rektorns kontor och de kunde inleda anställningsintervjun. Pirret i magen var som bortblåst. Det kunde liksom inte bli värre än så här. Framför henne satt en rektor med en stor blöt kaffefläck på sin klänning.