Utmaning 212 - skriv om att skörda

Förväntansfullt slet Maja upp sina paket som låg utspridda över den lilla barnsängen. Till skillnad från andra jämnåriga hade hon visat stor förtjusning när hon insåg att alla paketen var mjuka. Hon hade bara önskat sig en sak i år. Dockkläder till Fiffi. Fiffi var välbevarad för att närma sig 40 år och hade genom åren blivit älskad och väl omhändertagen av såväl mamma som mostrar och storasyster Karin, innan hon till slut hade hamnat hos Maja. Fiffis kläder hade dock slitits ut genom åren, försvunnit i samband med flytt, blivit söndertuggade av grannens hund och något plagg hade t.o.m. blivit nerspolat i toalettstolen en gång när storasyster Karin hade fått för sig att tvätta dem där. Pappa hade inte varit så glad den dagen, mindes Maja tydligt trots sin ringa ålder. Idag blev hon fyra.

Ur de färgglada paketen drog Maja fram fem små plagg och två par dockskor. Ögonen lyste på henne och hon ville genast visa Fiffi, som fortfarande låg nerbäddad i sin lilla docksäng vid sidan om Majas. Att det fanns ytterligare paket att öppna brydde hon sig inte om. Även om de också var mjuka, så var de så stora att de inte var lika intressanta.

Det blev kalas på eftermiddagen. Släkt och vänner kom, hurrade, åt tårta och gick. Det blev inga fler dockkläder och Majas tidigare förväntansfulla förtjusning började övergå till lite besvikelse och missmod. Mycket ville ha mer.

Mamma och pappa var fullt sysselsatta med att plocka undan efter kalaset och storasyster Karin syntes inte till när Maja gick med bestämda steg förbi dem ut i hallen. Hon stoppade ner dockkläderna i en liten kasse och drog på sig sina småblommiga gummistövlar. Hon fick sträcka på sig lite för att kunna öppna ytterdörren och gick sedan ut i trädgården. I sandlådan hämtade hon en grön hink och matchande spade. Hon marcherade raskt ner till trädgårdslandet och hittade en liten tom plätt mellan smultronplantorna. Hon började gräva. Det var hårt arbete och hon blev snabbt trött i handen, men eftersom hon var en mycket bestämd ung liten dam så fortsatte hon tills det blev ett lagom stort hål, där alla kläderna fick plats. Hon lade försiktigt tillbaka jorden över kläderna och plattade sedan till jorden lite lätt med händerna, så som hon gjort tillsammans med mamma när de planterade blomsterfröna i våras. Så där ja, nu var det bara att vänta. Nöjd och belåten och med jordiga knän och händer gick Maja tillbaka in igen.

Utmaning 208 - Ett oförklarligt försvinnande

Brev till min kära vän Dina

Det har nu gått tre år sedan vi sågs. Det var din 30-års fest, om du kommer ihåg? Vi var alla samlade, dina gamla och dina nya vänner. Vi firade med italiensk buffé, levande ljus och inhyrd trubadur under ett partytält du hade fått tillstånd att sätta upp i en närliggande park. Tänk om vi hade vetat att det var din avskedsfest. Hade vi skrattat lika högt då? Hade vi skålat lika ihärdigt? Hade vi lika lättvindigt sagt god natt och tack när vi gick?

Några veckor senare när jag inte fått kontakt med dig, började jag känna att något inte stämde. Du hade stängt av din telefon. E-posten gick inte längre fram till din mailadress. Du svarade inte på din mobiltelefon. I din lägenhet bodde nu någon annan. Din familj var oroliga och upprörda. Du hade brutit kontakten med dem redan innan din fest och sagt att du inte ville ha något med dem mer att göra. Gällde det mig med?

Polisen gör ingenting i sådana här fall, när det är så uppenbart att du gjort ett aktivt val och inga brott verkar ha begåtts. Många spekulationer har ventileras under åren bland dina gamla vänner om vad som kan ha hänt och var du kan befinna dig. Hade vi sagt eller gjort något som sårade dig? Vilka var dina nya vänner egentligen? Den sista kvällen tillsammans har diskuterats om och om igen. Fanns det några tecken? Nej, vi förstår verkligen ingenting.

Jag saknar dig och jag hoppas att var du än befinner dig någonstans och vad du än gör att du är lycklig nu!

Lev väl min vän!

Utmaning 207 - skriv om något långsamt

Hon stirrade på den vita vågen under hennes bara fötter. Hon trodde inte det var sant. Fyra hekto. Bara fyra hekto efter tre veckors svett, slit och möda. Hon tog ett steg ner från vågen, tog upp den, vred och vände på den och granskade den med kritiska ögon. "Det kanske är något fel på den här vågen", tänkte hon, men insåg samtidigt att det bara var ett önsketänkande. Hon ställde ner vågen igen på badrumsgolvet och gjorde om proceduren. För säkerhetsskull tog hon av sig både BH och trosor med den här gången. Fortfarande bara fyra hekto. Besviken klev hon av vågen, sköt in den under tvättstället igen och började ta på sig kläderna. "I och för sig så ska det ju vara bra med långsam viknedgång", sa hon för sig själv i ett försök att muntra upp sig. Dessutom var det länge sedan hon mådde så här bra. Hon plockade upp träningsväskan, som stod lutad mot hallväggen och redan var packad och färdig för dagens besök till träningslokalen. Vågen tänkte hon göra sig av med när hon kom hem igen.

Utmaning 206 - skriv om en tvist

Bertil var ute på den vanliga promenadrundan. Med sig hade han sambons smått gråspräckliga strävhåriga tax. Han gick i sina egna tankar, när ögonen plötsligt föll på något som fick honom att se rött och stanna som om han stod vid röd gubbe.
"Du! Hallå, killen där! Du glömde något va?" Ingen reaktion. Den enda som tittade upp på Bertil var taxen, som såg ut att fundera över varför de skulle stanna till här.
"Du grabben! Plocka upp efter din hund!" ropade Bertil lite högre med tydlig irritaion i rösten. Killen vände sig nu om och mötte hans blick.
"Ingen påse", ropade han lite nonchalant till svar och fortsätte att gå från den lilla bruna högen som hans hund nyss producerat. Bertil, som inte tänkte ge sig stoppade ner handen i högra jackfickan och drog fram något ihopknycklat och genomskinligt.
"Du kan få en av mig" gastade han till killen och viftade med plastpåsen i luften. Han började gå med bestämda steg i riktning mot killen med hunden. Killen svarade bara med ett likgiltigt ryck på axlarna, vände Bertil ryggen och började gå därifrån. Bertil kände hur halspulsådern började pulsera under huden. Han var framme vid den bruna kletiga högen nu. Taxen var nyfiken och ville gå fram och nosa, men Bertil motade bort honom. Han stoppade ner sin hand i påsen som han nyss erbjudit, plockade upp bajshögen och började småspringa efter killen. Det var inte lätt att springa med en gammal kortbent tax i släptåg. Han stannade och innan han hann tänka efter hade han kastat iväg bajsklumpen i luften i riktning mot killens rygg.

Utmaning 205 - skriv om något litet

Andas ut - andas in.
Hur hamnade vi här?
Andas ut - andas in.
Är du verkligen min?
Andas ut - andas in.
Jag orkar inte!
Andas ut - andas in.
Jo, jag måste!
Andas ut - andas in.
Det tjuter och tutar någonstans.
Vad händer?
Andas människa - andas!
"Är du ok", frågar någon.
Kan inte svara.
Jag andas ju ser du väl!
Fokusera!
Andas ut - andas in.
Jag samlar tankarna.
Blicken faller på något litet, magert, skrynkligt.
Jag känner ett tryck i bröstkorgen.
Just det! Andas ut - andas in.
Det här händer inte!
Det sticker i min vänstra arm.
Den har domnat bort.
Andas ut - andas in.
Hur länge har jag suttit så här?
Jag tittar på klockan.
När kom jag hit?
Jag vet inte.
Andas ut - andas in.
Det lilla rör på sig under min hand.
1,3 kg.
Andas ut - andas in.
Mer än en liter mjölk, mindre än ett 1,5 liters mjölkpaket.
Fågelunge?
Nej, mer som en alien med sina mandelformade ögon.
Huvudet är avsmalnat på sidorna...ja, en liten alien.
Andas!!! För guds skull glöm inte att andas!
Nu kommer någon i vit rock.
Han tittar på mig, läpparna rör sig.
Jag hör ingenting.
Nickar och hoppas att han går härifrån.
Han stör min andning.
Andas ut - andas in.
Många sladdar.
Andas ut - andas in.
Stirrar på en skärm.
Den visar fem olika kurvor.
Någon har säkert förklarat.
Jag minns inte.
Andas!!
Blicken faller in mot det lilla, magra, skrynkliga igen.
Det hugger till någonstans inuti.
Andas ut - andas in.
Kan inte bryta ihop just nu.
Fokusera!
Vad var det som hände?
Hur hamnade vi här?
Andas ut - andas in.

Utmaning 204 - skriv om en fest

Förväntansfulla klev de in i vännernas trerummare i Gamla stan. Bertil tog av sig jackan och letade förgäves efter en ledig hängare. "Jag kan ta den", sa Sessan som redan slängt av sig kängorna i ett av hallens hörn och tagit två stora kliv över en hög av skor. De hade stått och ringt på dörren länge innan de helt sonika gick in. Jackorna la Sessan över sina kängor på golvet och när de lämnade hallen förstod de varför ingen öppnat dörren. Man kunde nästan inte längre se golvet i Tina och Alexs vardagsrum. Det stod och satt folk överallt. Det verkade som Tina och Alex bjudit in alla de kände, släkt som vänner. Ur högtalarna ljöd Sick puppies, men man hörde knappt musiken för sorlet av talandes och skrattandes människor.

Bertil scannade rummet efter Tina eller Alex. I handen hade han en flaska rödtjut, som skulle lämnas över. Sessan hade redan lyckats placera sig ute på balkongen bland de andra rökarna. Där stod hon nu och fnissade och hade fått ett glas med bål i handen. Bertil funderade över hur hon lyckats ta sig dit ut förbi landskapet av människor.

"Bertil!" Det var Alex som nu kom stegandes över folkhavet. En snabb grabbig kram med några dunkar i ryggen, sen byttes rödtjut mot ett glas bål och det sades skål. Musiken tystnade och någon klinkade i ett glas. Alex log mot Bertil och lämnade honom för att gå till Tina, som stod vid musikanläggningen och klinkade med en sked mot sitt vinglas. "Kära vänner och släktingar", började Alex och tittade sedan ner mot Tina som stod vid hans sida med glittrande ögon. "Ni undrar nog varför vi tryckt in er alla i vår trerummare så här, men vi har något vi vill berätta för er alla" och så höll de upp sina vänstra händer.

Utmaning 187: Skriv om tystnad

"Jag kommer aldrig vänja mig vid det här", tänkte Lea medan hon plockade undan dotterns tågbana av trä som låg kvar i hallen, där hon nyss suttit och lekt. Lea kastade ner bitarna av tågbanan i en av dotterns leksakslådor, suckade högt och gick ut i köket för att hämta den bärbara telefonen. Hon slog numret till den tidigare kollegan och numera goda väninnan och satte på kaffebryggaren under tiden signalerna gick fram. "Fan, inget svar. Ingen idé att ringa någon av de andra vännerna. De har fullt upp med eget familjeliv vid den här tiden på dygnet och ingen uppskattar telefonsamtal mitt i middagen eller när man hjälper sina barn med läxorna", tänkte Lea.

Hon satte på radion och lägenheten fylldes av Alexanders Rybaks vinnarlåt Farytale. Lea funderade över hur många anställda de egentligen behövde ha på radiostationen. De spelade ju ändå bara samma låtar om och om igen. Att ha på radion i bakgrunden när man diskar eller kör bil är som att bli hjärntvättad. Oavsett vad man tycker om låten egentligen, så kan man ändå inte låta bli att lära sig texten utantill. Hon sjöng med lite tyst för att se om hennes hypotes stämde. Jovisst, kunde hon texten. Hon funderade på om hon kunde gissa vilken låt som skulle komma därefter. Hon chansade på Pokerface med Lady Gaga och mycket riktigt började den låten efter några sekunder dunka ut ur högtalarna.

Hon stängde av radion och hällde upp en kopp kaffe och tog den med sig in i vardagsrummet. Där blev hon stående ett tag och funderade över vad hon skulle göra resten av kvällen. Lea hade många intressen och vänner och hade egentligen inga svårigheter att fylla sin tid, men kände sig alltid lite tagen av den omställning första kvällen innebar när dottern flyttat till sin pappa. Lea kände sig smått handlingsförlamad. Att vara ensamstående mamma innebar ofta ett högt tempo med många glädjeämnen de veckor hon hade sin dotter. Den tystnad som infann sig när dottern flyttade kändes så massiv och trots att det gått tre år, så gjorde Lea allt för att fly den. Vanligtvis brukade hon se till att träffa någon kompis och lämna lägenheten den här första kvällen. Hon funderade över om hon skulle åka och hyra en film eller börja läsa den nya boken hon köpte häromdagen, men hon förblev stående mitt i vardagsrummet smuttandes på sitt kaffe.

Solen sken in genom de stora vardagsrumsfönstrena. Lea gick fram till balkongdörren, öppnade den, gick ut och slog sig ner i en av de bekväma utemöblerna hon skaffade för någon månad sen. Där satt hon och blickade ut över den lummiga parken, som nästan var tom på folk nu, tog en stor klunk kaffe och lutade huvudet lite bakåt, blundade och njöt av kvällssolen i tystnad.