Skrivpuff - räkna

Agnes var knappt 6 år fyllda när hon började förskoleklassen fylld med spänning och förväntan. Hon var en framåt liten flicka med huvudet på skaft som la märke till detaljer de vuxna bara svepte förbi i sin slentrianmässiga vardag. Agnes liv var spännande och fullt med nya upptäckter och skatter var dag. Hon hade ivrigt väntat på att få börja skolan eftersom fröknarna på förskolan hade stärkt hennes självförtroende när de sagt att hon både kunde läsa, skriva och räkna lite grann. Därför förstod Anges inte varför hennes nya fröken inte kunde förstå att 1 + 1 faktiskt blev 3. Fröken undrade om Agnes hade använt sig av de små färgglada björnarna när hon räknade och Agnes nickade förståndigt och höll fast vid att 1 + 1 faktiskt blev 3. Fröken som var en snäll och förståndig människa och som genuint var intresserad och nyfiken på hur Agnes tänkte bad henne att visa hur hon hade gjort så att hon också kunde förstå hur det kan bli 3.

Agnes gick lydigt och hämtade burken med björnarna och ställde upp två blåa plastbjörnar framför sin fröken. Hon pekade på dem en i taget och sa:

-Här är mamma björn och här är pappa björn. Sen när de flyttar ihop så blir det ju en bebis björn. Hon tog fram ytterligare en björn och ställde vid de andra två och började räkna högt. Ett, två, tre. Tre björnar. 1 + 1 blir 3, log hon triumferande. Fröken kliade sig i huvudet. Det var ju hur logiskt som helst. 1 + 1 blev ju verkligen 3 ibland.

Skrivpuff - sakna

Det hade redan gått ett år och även om Tess hade hittat nya vägar i sitt liv kunde hon inte riktigt vänja sig vid den tomhetskänsla dottern Ida lämnade efter sig när hon bodde hos sin pappa Jocke. Lägenheten var så tyst, så stilla, så öde.

Insikterna hade kommit en efter en under året och fyllt henne med sorg över att hon nu skulle missa halva dotterns uppväxt. Den tyngsta insikten var att även om hon kände en intensiv saknad efter Ida varannan vecka, så bar Ida alltid en saknad över någon av föräldrarna, den hon inte för stunden bodde hos. Hur väl Tess och Jocke än samarbetade för att det skulle bli så bra som möjligt för Ida, så gick det inte att komma ifrån att Ida fick betala ett pris och Tess kunde bara hoppas att det priset var lägre än det Ida hade fått betala om hon och Jocke hade fortsatt att leva tillsammans.

Skrivpuff - Dåraktigt

- Mamma jag är hungrig. När blir det mat?

- Nähä du, lilla gumman! Du ska väl inte förstöra godissuget med mat heller.

- Men snälla mamma! Lite kan jag väl få.

- Nej, det blir ingen mat förrän du ätit upp hela godispåsen. Se så sluta tjata om mat nu!

- Okej, jag ska! Men om jag äter hela godispåsen, får jag lite då?

- Ja, det är ju trots allt lördag idag.

Skrivpuff - Att veta

Hur kunde han veta? Som den skeptiker hon var hade hon försökt rationalisera bort det hela. Hon hade skrattat, förlöjligat det och försökt föra in logiska resonemang inför kompisen på vägen hem, som tidigare varit så pratsam men efteråt blivit stum och gick och stirrade tomt framför sig på vägen hem. Men resonemangen höll inte hur mycket hon än hade försökt övertala sig själv. Hon kände sig penetrerad, avslöjad, naken, våldförd. Kunde inte skaka av sig känslan. Hon frös och drog täcket över huvudet, men varje gång hon blundade såg hon hans ögon framför sig. Intensiteten.

Lösryckta ögonblick tycktes göra sig påminda, men tankarna avbröt varandra och hon fick inget grepp om dem. Hon klev upp ur sängen, drog täcket om sin kropp och tassade iväg mot TV-soffan i vardagsrummet. Efter ett tappert försök att dränka tankarna i en gammal repris av MacGyver gav hon upp, stängde av TV:n och kröp ihop i fosterställning. Hon tog mod till sig , slöt ögonen och mötte hans blick igen. Han log. Du vet vad du måste göra, sa han stillsamt.

Skrivpuff - spå

Hennes kompis hade tjatat på henne i flera veckor. Det skulle bara vara en kul grej. Som ateist trodde hon varken på någon gud, något övernaturligt eller tal om energiformer mer än de energikällor som fanns i naturen och som försåg hennes lägenhet med elektricitet och värme. Ändå kunde hon inte bortse från att hon fylldes av en märklig respekt inför denna häxa, som han så öppet kallade sig. Han var en spenslig ung man iklädd jeans och enfärgad skjorta. Han levde inte upp till bilden av en häxa precis, men trots hans alldagliga utseende och vänliga leende var det någon som hon verbalt inte ville trampa på tårna, utan hon höll sina åsikter tyst för sig själv. Hennes kompis däremot tjattrade nervöst på medan hon slog sig ner på stolen framför honom och verkade inte inse att hon redan lyckats avslöja stora delar av sitt liv på några få minuter. Öppen som en bok. Henne hade nog vem som helst kunnat spå.

-Nej, sa han lugnt när tjattret hade tystnat. Jag vill börja med dig. Hans påträngande blick hade följt henne sedan hon kom in. Hon hade inte riktigt vågat möta den och hon hade försökt sjunka in i bakgrunden så gott hon kunde.

-Nej, nej, jag är bara sällskap, sa hon ursäktande och log. Kompisen gav ifrån sig ett litet nervöst skratt och började resa sig.

-Jag känner att jag verkligen vill tala med dig, sa han, och för dig gör jag det helt kostnadsfritt. Han höll uppmanande ut stolen för henne, där kompisen tidigare hade suttit och hon kände hur hon motvilligt tog stegen och satte sig ner. Så där ja, sa han belåtet och slog sig ner på stolen på andra sidan bordet. Nu börjar vi.

Skrivpuff - filma

Ibland hade jag önskat att man fick lov att filma inne i skolan. Ha övervakningskameror helt enkelt. Då skulle kanske Skolinspektionen, BEO och alla "förstå-sig-påare utan pedagogisk högskoleutbildning" eller erfarenhet av arbete inom skolans värld kunna se hur verkligheten faktiskt ser ut. Vissa föräldrar skulle kunna få se svart på vitt och sätta sina gapiga ord i halsen om hur det är fel på lärarna och på alla andras ungar, medan deras eget barn aldrig gör något fel och heller därför aldrig behöver ta något som helst ansvar för sina handlingar. Med en kamera i nyllet skulle kanske de flesta skärpa till sig - både vuxna och barn.

Fast är det ett sådant samhälle jag egentligen vill ha? Och gör jag nu inte det jag vanligtvis tycker alla i debattprogrammen gör; rör mig tankemässigt enbart på ytan, tänker i svart och vitt och letar efter en enkel lösning, en quick fix, på ett problem som är mer komplext än så. Och kanske är det så att jag tänker i dessa banor för att jag just nu känner mig trött och något utarbetad, fastän jag egentligen vet att jag innerst inne älskar mitt jobb....jo kanske det, men ibland hade det allt varit skönt med en quick fix.

Attityd

Vadå dålig attityd?

Vad är det för fel på min attityd?

Den är helt rätt för mig!

Bara för att vi inte tycker likadant,

för att vi inte har samma inställning till det här.

Det kanske är din attityd det är fel på!

Jag tycker du har en dålig attityd till attityder.

Belöningssystemet

Suget

drog och slet

upptog alla tankar

lovordade

hotade

röt

tjöt

lockade

bara en sista gång...

Nej!

Skrivpuff - Verktygslåda

Det var Filippas tionde födelsedag. Hon hade redan öppnat sina paket, men så hade mamma smugit iväg med ett lite lurigt leende på läpparna och kommit tillbaka med ett paket till.

Filippa vägde det med ögonen innan hon tog emot det med utsträckta armar. Det var stort, måste vara tungt. Men det var det inte så farligt tungt. Hon öppnade paketet varsamt, så som hon sett farmor göra många gånger tidigare. För att suga på karamellen, brukade farmor säga, medan alla visste att det nog mer hade att göra med att hon inte ville skada inslagspappret som hon sedan återanvände till annat. Filippa ville suga på karamellen. Sista paketet.

En verktygslåda.

Filippa tittade skeptiskt på den och sedan lite frågande på sin mamma, som bara stod och log.

-Det här min dotter, det är livets verktygslåda det.

Åh, alltid så pinsamt dramatisk, tänkte Filippa. Hon öppnade ändå lådan med spänning, kanske låg det ytterligare ett litet paket i den.

-Men mamma den är ju tom.

-Nejdå, inte alls. Den är fylld med all vår kärlek och tilltro till dig. De verktyg du behöver i ditt liv måste du själv finna.

-Verktyg?

- Ja, kunskaper, förmågor och egenskaper som alla måste finna på vägen för att klara sig bra i livet och din resa har ju redan börjat. Den började för tio år sedan. Se här, sa mamman och höll upp ett litet utklippt kort på en bestämd liten två-åring med armarna i kors. Här lärde du dig att säga nej och sätta gränser mot andra. Det är en viktig förmåga. Det måste man kunna göra så inte andra bara kör rakt över en. Lägg den i lådan. Och här, fortsatte mamma och höll upp en ny bild på en fyraårig Filippa och bästisen Sara grävandes i sandlådan på förskolan. Här lärde du dig att dela med dig, att turas om och att ha roligt tillsammans. Lägg den i lådan. Det finns mycket mer som du redan nu kan lägga i din låda om du tänker efter.

Både pappa och jag har fått göra samma resa. Vi berättar gärna om våra erfarenheter och vad vi lärt oss av livet när du upplever liknande saker. Vi kan då berätta om olika redskap vi plockat med oss och du kan även då få prova dem och se om de skulle passa dig. Men annars måste du ut och finna de redskap som just du behöver på vägen i ditt liv. De som passar just dig. Några kommer du skaffa lätt och andra får du kämpa lite mer för. Min verktygslåda är ännu inte heller full och ibland behöver jag byta ut några av mina gamla redskap för de har blivit rostiga och passar mig inte längre.

Filippa la korten i sin verktygslåda och stängde den. Mamma borde verkligen sluta läsa alla de där böckerna om att hitta sitt inre sanna väsen eller vad de nu hette. Hon tittade på verktygslådan. Lite häftig var den allt ändå, men hon tänkte inte berätta om den för kompisarna när de frågade henne i skolan om vad hon hade fått. Den fick vara hemlig. Hennes hemliga verktygslåda.

Skrivpuff om att hämnas

"Ungjävlar", fräste Bertil mellan sammanbitna tänder. Det var redan mörkt ute men han var fortfarande iklädd den sedvanliga munderingen, som knappast längre kunde kallas blåställ efter alla hårda tvättomgångar där diverse fläckar och annat oidentifierbart satt sina spår. Det blåa hade definitivt bleknat i takt med Bertils hår under år av slit som skolans vaktmästare och alltiallo.

Han hade tappat räkningen på antal tuggummi han skrapat bort och hittat på de mest underliga ställen, saker som han försökt sätta ihop igen och laga efter barnens vilda framfart eller väggar och skåp han fått rengöra från klotter eller i värsta fall som nu, åter igen, stå och måla över på skolbyggnadens fasad.

Han visste nog allt vilka de var. Han hade tagit dem på bar gärning mer än en gång, men det hade inte lett till någonting. Det enda rektorn gjorde var att prata och prata och föräldrarna som alla med rynkande panna vände sig till sina barn och sa: "Nej men lille vän så får du väl inte göra förstår du väl". Bertil tyckte att det fick vara slutpratat nu. Gillade de kladd och klotter så skulle de banne mig få kladd och klotter. Bertil tog ett steg tillbaka och betraktade väggen. Inte så illa tyckte han själv med tanke på att det var första graffitimålningen han någonsin gjort. Han hade fått mersmak. Hrm, visst har de en lista över alla de där barnens hemadresser någonstans inne på kansliet och visst kommer han väl in där med sin stora feta vaktmästarnyckelknippe? Bertil packade snabbt ner sina sprayflaskor i ICA-påsen och gick med bestämda steg in i den tomma skolbyggnaden med riktning mot kansliet. Det skulle bli en lång natt. Kanske kunde han sätta upp det som övertid.