Skrivpuff om att hämnas

"Ungjävlar", fräste Bertil mellan sammanbitna tänder. Det var redan mörkt ute men han var fortfarande iklädd den sedvanliga munderingen, som knappast längre kunde kallas blåställ efter alla hårda tvättomgångar där diverse fläckar och annat oidentifierbart satt sina spår. Det blåa hade definitivt bleknat i takt med Bertils hår under år av slit som skolans vaktmästare och alltiallo.

Han hade tappat räkningen på antal tuggummi han skrapat bort och hittat på de mest underliga ställen, saker som han försökt sätta ihop igen och laga efter barnens vilda framfart eller väggar och skåp han fått rengöra från klotter eller i värsta fall som nu, åter igen, stå och måla över på skolbyggnadens fasad.

Han visste nog allt vilka de var. Han hade tagit dem på bar gärning mer än en gång, men det hade inte lett till någonting. Det enda rektorn gjorde var att prata och prata och föräldrarna som alla med rynkande panna vände sig till sina barn och sa: "Nej men lille vän så får du väl inte göra förstår du väl". Bertil tyckte att det fick vara slutpratat nu. Gillade de kladd och klotter så skulle de banne mig få kladd och klotter. Bertil tog ett steg tillbaka och betraktade väggen. Inte så illa tyckte han själv med tanke på att det var första graffitimålningen han någonsin gjort. Han hade fått mersmak. Hrm, visst har de en lista över alla de där barnens hemadresser någonstans inne på kansliet och visst kommer han väl in där med sin stora feta vaktmästarnyckelknippe? Bertil packade snabbt ner sina sprayflaskor i ICA-påsen och gick med bestämda steg in i den tomma skolbyggnaden med riktning mot kansliet. Det skulle bli en lång natt. Kanske kunde han sätta upp det som övertid.