Bertil satt på en grönmålad parkbänk. Färgen var lite avskavd här och där, men det gjorde inget. Den var precis som Bertil själv, hade lite skavanker, men den uppfyllde ett syfte ändå.
Från parkbänken hade han en god utsikt över parken med den stora lekplatsen och rastgården för hundar. Här kunde Bertil spendera en del av sin fria tid till att sitta och titta på sina medmänniskor. Han förstod sig inte på dem och blev inte helt sällan irriterad på dem. Ändå kunde han inte låta bli att fascineras. Att tillrättavisa andra hade blivit en hobby för honom.
Andra parkbänksmänniskor hade ofta en tidning med sig, men Bertil tyckte det räckte med att läsa löpsedlarnas stora skrikande rubriker för att inse att det bara var elände i de där tidningarna. Elände eller samhällssnusk. Nej, att tillrättavisa människor i parken gav honom mycket mer tillfredsställelse. Som han såg det så gjorde han ju något åt eländet i samhället istället för att bara sitta och läsa om det. Om hans medmänniskor i parken sedan såg det på samma sätt var inget han bekymrade sig över.
