Utmaning 234 - Skriv om att laga

Det var många i väntrummet. Han insåg att han skulle bli sittandes här ett tag. Det var dock ingen överraskning för honom. Det hade alltid varit så och skulle med säkerhet alltid så också vara. De mest livshotande fallen måste komma in före och de små barnen prioriterades likaså. Hans svullna armbåge fick vänta. Han kom plötsligt att tänka på mekanikerns stora inhängnade parkering, där han fått lämna sin Ford. Den befann sig väntandes liksom han på att få träffa en specialist och bli lagad. Han log för sig själv och plockade upp tidningen som låg på bordet framför honom.

Utmaning 233 - Skriv om något hårt

Det blev tyst. Barnens lek verkade ha avstannat precis som om någon tryckt på fjärrkontrollens pausknapp. En hundradels sekund senare kom det smärtfyllda vrålet, som sätte skräck i alla de mödrar som satt och fikade under det stora äppelträdet i Jönssons trädgård. Likt sprinterlöpare var mödrarna snabbt på benen vid det otäcka startskottet.

Synen de möttes av var lika ångestladdad som ljudet. Barnen stod som förstenade kring Malte, som skrek högre än ambulansens sirener. Blod rann ner för hans kläder och droppade till slut ner på studsmattan, som han nyligen hade uppskattat. I hans gapande mun fattades flera tänder, som hade varit där för en liten stund sedan när han mumsat på fru Jönssons syrliga rabarberpaj.

När herr Jönsson kom hem den kvällen passade fru Jönsson på att släppa ut alla sina känslor och i ren frustration anklagade hon mannen, som länge lovat frun att laga studsmattans skyddsnät. Hon släppte ut såväl tårar som den vanmakt hon känt och försökt hålla under schack när hon ringde tandläkaren åt den uppslitna vänninan och dennes son. Den mysiga fikastunden var över tvärt och vänninorna kom med ursäkter som gjorde att de snabbt kunde dra sig hemåt. Hon tyckte att herr Jönsson gott kunde få dela de tunga skuldkänslor hon bar på över att någon gjort sig illa på metallkanten till deras studsmatta.

Telefonen avbröt hennes känsloförlossning, men hon kände sig alldeles för upprörd för att prata med någon och herr Jönsson tog telefonen. Hon gick ut och satte sig på trappan till trädgården. Där fanns fortfarande små röda bevis kvar av eftermiddagens händelser. Tankarna blev plötstligt avbrutna av hennes man, som kom och satte sig bredvid henne och lade armen om henne. Han berättade att Malte mådde bra och till och med stolt konstaterat att han var den på sin förskola som nu hade tappat flest tänder. De saknade dock en tand i sin samling och undrade om herr och fru Jönsson kunde leta efter den.

Fru Jönsson torkade snabbt sina tårar. Den där tanden skulle hittas till varje pris. Hon passade på att svära lite över mannen igen, som inte klippt gräset heller som han hade lovat. Det var svårt att hitta en liten mjölktand i det höga gräset. De låg på alla fyra och förde händerna genom gräset. Det hade redan börjat skymma och fru Jönsson kände hopplösheten och skuldkänslorna växa igen, när hennes fingrar plötsligt stötte på något litet hårt.

Utmaning 232 - Skriv om ett grundläggande behov

"Man vill bli älskad,

i brist därpå beundrad,

i brist därpå fruktad,

i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.

Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst."

Citat av Hjalmar Söderberg

Utmaning 223- Skriv om en beundransvärd person

Vi kan inte leva ihop.
Jag älskar dig ändå,
på mitt sätt.

Du är min bästa vän.
Du lärde mig att få distans
i ett liv fyllt av Lars Norén.
Vi skrattade åt smärtan
och åt livets nyckfyllhet.

Vi kan inte leva ihop.
Jag älskar dig ändå,
på mitt sätt.

Utmaning 224 - En bild att skriva till

Nio liv.
Ett för högmod.
Ett för girighet.
Ett för vällust.
Ett för avund.
Ett för frosseri.
Ett för vrede.
Ett för lättja.
Ett för kärlek
och ett för smärta.

Utmaning 222 - Skriv om ett mönster

Hon satte sig ner vid den stora svarta flygeln. Hennes fingrar strök tangenterna liksom även hennes mormors reumatiska fingrar många gånger tidigare gjort. Fingrarna spelade några skalor som uppvärmning innan de övergick till "Jag har hört om en stad ovan molnen". Den lärde mormor henne spela när hon var fem år och ingick sedan dess som en avslutande ritual för uppvärmningen. Mormor spelade alltid på gehör och brydde sig inte så mycket om noter. Såväl fiol som piano, gitarr och mandolin hade hon spelat innan sjukdomen tagit ut sin rätt. Det var alltid kul att komma till mormor om somrarna. De var fyllda av sång och musik. Glädje och lycka.

Själv behövde hon noter. Iallafall när hon gick igenom ett nytt stycke för första gången. Sedan framträdde plötsligt styckets speciella mönster över tangenterna och hon behövde inte längre förlita sig på nothäftet, utan kunde helt och hållet dras med i musiken hon spelade. Mormor hade spelat på känsla och gehör. Hon spelade på känsla och mönster.

Utmaning 221 - Skriv om en smak

De var ute och åt på en nyöppnad indisk restaurant. Det var första gången Sessan träffade Bertils nya kollega Henrik och dennes sambo Katarina. Hon tyckte det kändes skönt att de valt att träffas på neutral mark. Kvällen hade hittills fortlöpt väl. Inte alls så stelt som det annars lätt har en tendens att bli innan alkoholens avslappnande inverkan gjort sitt. Samtalet hade redan från början förflutit lättsamt och det rådde en trivsam stämning vid bordet.

Kyparen kom ut och frågade om maten hade smakat väl och de hade skickat med komplimanger ut till kocken.
-Vill ni höra något häftigt? undrade Henrik så fort kyparen lämnat dem. Katarina känner inga smaker.
-Va, sa Bertil och stirrade häpet på Katarina. Inga smaker alls? Katarina log tillbaka, höjde axlarna och ruskade på hvudet.
-Men, vadå? fortsatte Sessan och insåg att hon nog stirrade med. Hur funkar det egentligen?
-Äsch, sa Katarina. Det har alltid varit så för mig. Jag vet ju inget annat. Jag föddes utan luktsinne och då känner man ju inga smaker heller.
-Va, utbrast Sessan igen med större inlevelse denna gång. Så du känner inga dofter heller? Sessan började grunna över det. Det kändes så orättvist. Tänk att inte kunna känna dofterna som spreds i vårluften när alla blommor började slå ut. Tänk att inte ha kunnat känna smaken av den starka indiska maten de nyss åt, eller av det goda mustiga vinet de drack till. Bertil avbröt hennes tankar.
-Det hade du väl gillat Sessan? Tänk då hade du sluppit gnälla över mina stinkande fötter, som du tvingar mig tvätta noga så fort jag tar av mig skorna där hemma. Alla fyra började skratta åt den kommentaren, samtidigt som Sessan faktiskt insåg att det faktiskt fanns dofter och smaker hon gärna hade kunnat vara utan och ändå inte. Dofter och smaker var som en krydda till livet. Sessan vände sig mot Katarina igen för hon fylldes av så många frågor.
-Du sa ju också till kyparen att det smakat gott. Hur upplevde du maten vi precis åt?
-Ja, jag antar att jag upplevde den på mitt eget speciella sätt. Det finns ju mat jag tycker mer och mindre om precis som du, fast jag tänker kanske mer på konsistensen på maten än vad du gör. Jag dricker även hellre vin än öl, eftersom vinet inte är kolsyrat och man slipper springa på toaletten så ofta under kvällen som när man dricker öl. Sessan log åt det. Hon hade inte tänkt på det sättet innan, utan helt och hållet gått efter vad hon var sugen på. Dessutom, fortsatte Katarina, så dricker jag vin till maten för att ingå i den sociala gemenskapen. För att det känns trevligt att ta ett glas vin tillsammans med andra. Hon höjde glaset i en menande gest och de skålade för sin trevliga sociala gemenskap den här kvällen.

Utmaning 220 - Skriv om något flyktigt

Den satt där, orörlig i hörnet där taket mötte väggen. Hon avskydde det här, men gick ändå ut och hämtade flugsmällaren i städskåpet. Hon skulle inte kunna somna med den där uppe i sovrumshörnet. Så var det bara. I sitt huvud sa hon förlåt upprepade gånger. Förlåt, förlåt, förlåt, men jag klarar inte av att släppa ut dig. För om du då skulle krypa upp på min hand, eller trilla ner på mitt lår så skulle jag nog dö. Hon visste rent intellektuellt att det sista inte stämde egentligen. Visst, hon skulle få panik, hjärtfrekvensen skulle öka drastiskt och hon skulle börja svettas som om hon sprang ett marathonlopp, men hon skulle inte dö. Varför kunde hon inte vara rädd för hajar istället. Risken att stöta på dem i svenska farvatten var minimal och att stöta på dem i ens sovrum var helt obefintlig. Hon suckade och gick tillbaka in i sovrummet med flugsmällaren i högsta hugg.

Herre jäklar, det var en stor jävel. Hon fick helt enkelt gå ut i vardagsrummet och hämta Majgull Axelssons bok Aprilhäxan med ifall den trillade ner på golvet. Hon kände tyngden av Aprilhäxan i handen. Den hade varit med om det här många gånger tidigare. Det var verkligen ett mordverktyg av högsta kvalitet. Hon sa förlåt några gånger till för sig själv och sedan gick hon till verket.

Det gick fort. Hon vevade till den med flugsmällaren. Den hade tappat balansen och mycket riktigt trillat ner på golvet, där den först verkade omtöcknad och sedan fått fart och skyndade sig mot golvlisten. Snabbt och vant slängde hon Aprilhäxan i dess riktning. Det var över nu. Så obehagligt flyktigt lätt det var att släcka livet på något levandes.

Utmaning 219 - Vad jag vill hitta i en "goodie bag" för författare

Lea hade varit varit på en skriv- och författarmässa i huvudstaden. Entrén hade kostat en mindre förmögenhet ur en ensamstående mammas perspektiv, men hon hade unnat sig det. Hon behövde ha något att fylla tiden med de veckor hon var ensam och tystnaden gick från avkopplande till ångestladdad. Under skoltiden hade hon vunnit priser för texter hon hade skrivit och hennes lärare i svenska hade stärkt såväl hennes självförtroende som betyg.

Hon gick blygt runt bland mässans utställare. Det kändes som det var lika mycket folk där som på en Madonnakonsert, å andra sidan hade matte inte varit hennes starka ämne i skolan så uppskattningen kanske var något i överkant. "Tänk att det är så många som skriver och har författardrömmar", tänkte hon. "Det finns ju inte en chans att man någonsin skulle få något publicerat eller utgivet. Konkurrensen är ju stenhård". Det var hennes självkänsla som hackade på henne nu igen. Hon bad den tyst men bestämt att hålla käften, samtidigt som hon log mot en kvinna som delade ut programblad. Hon kikade igenom föreläsningarna och såg ett namn hon kände igen. Ann Ljungberg. Vad hade hon hört eller sett det innan?

Hon hade snabbt beslutat sig för att gå och lyssna på henne. Hon hade hamnat mittemellan en intressant medelålders kvinna från Stockholm och en musiklärare från Småland. På sättet de pratade verkade det som om de redan kände varandra, men ändå inte. Hon fick reda på att de båda hade varsin skrivblogg, där de skrev texter utifrån Ljungbergs skrivutmaningar, även kallade för skrivpuffar. Lea hade gärna velat höra dem berätta mer om det, men de blev avbrutna av en medelålders kvinna i Gudrun Sjödénkläder, som började presentera Ann Ljungberg.

Efter föreläsningen hade Lea bestämt sig. Hon skulle leta upp skrivpuffarna på internet och börja skriva igen. På vägen ut ur mässhallen fick man ta en goddie-bag. De var i olika storlekar och färger. Kvinnan framför Lea stod lite för länge och valde. Det började bildas en suckande kö bakom henne. Hon valde den största, guldfärgade påsen. Under tiden hade Lea hunnit överblicka påsarna och hade funnit en liten påse i ett hörn, som hon blev nyfiken på. Hon kunde inte sätta ord på vad den hade för färg. Hudfärgad var det ord hon kom att tänka på när hon närmade sig den. Hon plockade upp den och såg hon att det var en liten ekologisk tygkasse. Den verkade inte innehålla många saker, men det gjorde inget. Det var den hon hade lagt märke till och kön bakom krävde sitt.

Utanför mässan stannade hon liksom alla andra för att kika i sin påse. Kvinnan med den stora guldpåsen förde väsen och en dörrvakt började närma sig henne. Hon hade tydligen fått en blyertspenna, suddigum och pennvässare, medan hennes väninna hade fått någon inspirationsbok. Lea höjde på ögonbrynen åt kvinnans beteende. Sedan öppnade hon sin tygpåse och där nere i botten låg två små papperslappar. Hon tog upp dem och höll dem i handen. Det var presentkort. Det översta var presentkort på en laptop, så att hon kunde sitta och skriva var som helst. Hon drog efter andan och kunde knappt tro det var sant. Hon var tvungen att läsa det igen. Sedan kikade hon på nästa presentkort. Det var på en skrivarresa till London. Hon kunde inte hålla tillbaka tjutet nu. Det bara kom liksom av sig självt och fick dörrvakten och kvinnan med den stora guldpåsen att tystna och stirra på henne. Plötsligt kändes inte entréavgiften som en mindre förmögenhet längre.

Utmaning 218 - Skriv om att upptäcka detaljer

Hon låg snörvlandes i den begagnade, men välbevarade gråa manchestersoffan. Huvudet kändes tungt och tjockt av förkylningen och febern gjorde hennes kropp långsam och matt. Hon hade flyttat ut till vardagsrummet och släpat ut både kuddar och täcke från sängen för att bäddat ner sig i soffan. Här tänkte hon stanna tills hon var frisk igen. Ögonen var för matta för att läsa, så hon hade laddat DVD:n med en 6 timmars kostymfilm om hjärta och smärta. Det behövdes en dos Jane Austen för att bli frisk. Hon sträckte sig efter det tunga 2 liters juicepaketet och gav sig själv en påfyllning. Vid sidan om juciepaketet stod en stor hushållsrulle redo för näsans attacker.

Hon hade somnat från filmen när telefonen plötsligt ringde likt en väckarklocka.
-Hallå? Hon var för sjuk för trevliga hälsningsfraser. Hon kände knappt igen sin egen röst. Den var mörk och hes.
-Lea? Är det du? sa någon i andra änden. Det var killen hon precis nyligen hade börjat gå ut med. De hade gemensamma bekanta och befunnit sig i varandras periferi de senaste två åren innan de gått ut på en date.
-Ja, svarade hon och försökte harkla sig lite diskret.
-Jag står här utanför, men porttelefonen verkar inte fungera. Vad är koden?
-Va? Är du där nere...men jag är ju sjuk! Kom inte upp! sa hon och hon hörde sin plötsligt barska ton. Det var inte meningen att låta så otrevlig, men hon ville verkligen inte träffa någon i det här skicket och speciellt inte killen som hon börjat bli lite förtjust i. Hon hade inte duschat på två dagar, håret var uppslängt i en slarvig hästsvans och hon hade hasat omkring i sitt rödvitrandiga nattlinne de senaste dygnen. Mörka ringar hade hunnit bildas under hennes ögon och näsan var rödsvullen och när hon hostade till kom det upp otrevlig gröngul sörja, som hon behövde spotta ut. Nej, hon var verkligen inte i skick att träffa honom just nu.
-Jag vet redan att du är sjuk. Sandra berättade det. Jag ville komma och se hur det var med dig. Vad är koden? frågade han igen och verkade ignorera hennes barska ton. Hon svor lite tyst över Sandra, rumskompisen som annars knappt ens svarade på tilltal då hon alltid tycktes försjunken i en bok, som hon bar med sig överallt i alla situationer. Nu hade hon tydligen pratat hela meningar och lyckats samverka i en konversation till och med. Typiskt.

Hon gav upp och gav honom koden, varpå hon rusade in i badrummet för att vaska av sig. Rädda det som räddas kan. Hon såg sin reflektion i spegeln, ryckte på axlarna och fick en skitsammakänsla någon sekund innan det ringde på dörren. Så stod han där i hallen, lång med rött ruffsigt hår och glittrande gröngula ögon. Han log när han mötte hennes blick och i handen höll han fram något mot henne. En påse med blåa klubbor. Bara blåaklubbor och så många!!
-Jag rensade ur den stora skålen på blåa klubbor nere i videobutiken. Jag har förstått att det är de här som är dina favoriter.

Hon tog emot påsen. Tittade på den länge och grunnade över hur han kunde veta. För något år sedan hade hon haft med sig någon klubba emellanåt på föreläsningarna när hon slutade röka för att ha något att stoppa i munnen när vännerna rökte, men det var ju långt innan han och hon hade lärt känna varandra bättre. En varm känsla kröp sakta över henne. Det här var en kille som lade märke till detaljerna. I det ögonblicket visste hon att hon skulle falla handlöst för honom, sen om det berodde på den stigande febern i kroppen, stämningen av Jane Austenfilmen eller de underbara blå klubborna brydde hon sig inte om.

Utmaning 217 - Skriv om något stimulerande

Tacktal till livet

Jag vill tacka

mina ögon som låter mig se min dotters leende

mina öron som låter mig höra Vedders ljuva stämma

min näsa som låter mig känna lukten av färska jordgubbar

min mun som låter mig känna smaken av salta djungelvrål

min hud som låter mig få känna regnets friska droppar

min kropp som tagit mig till nya spännande platser

mitt hjärta som brustit många gånger, men alltid låter mig älska igen

min hjärna som är öppen för nya tankegångar och stimulans

Så tack livet för den jag är och den jag kommer att bli

Utmaning 216 - Skriv om en daglig dos

Hon vaknade upp och kände genast igen det välkända trycket i bihålorna. Hon hade svårt att andas och när hon hostade till kände hon att hon var lite svullen i halsen efter ytterligare en natts munandning med tillhörande timmerdragning. Hon satte sig upp på sängkanten och försökte vakna till lite, harklade sig och sträckte på sig innan hon satte fötterna i de grå ulltofflorna och slängde den randiga morgonrocken över axlarna. Hon gick ut till toaletten för att snyta sig. Det sved lite eftersom slemhinnorna var så torra och som vanligt var det lite blodblandat som kom ut.

Hon måste lägga av med den här skiten. Hon måste söka hjälp. Det här går inte längre. Hon hade hört om folk som fått hål i nässkiljeväggen av sånt här. Det lät skrämmande tyckte hon och ryste av bara tanken. Hon hade försökt sluta själv flera gånger, men så kom senkvällen och abstinensen med tryck över bröstet och bihålorna. Det kändes som om det svullnade innuti hela ansiktet och det var svårt att andas. Då kom ursäkterna och det var lätt att ge efter. "Bara en liten dos. Man måste ju trappa ner när man har ett beroende, eller hur? Så, bara en liten dos ikväll, så att jag kan sova."

Hon visste att hon behövde professionell hjälp, men drog sig för att ringa vårdcentralen. Det var ju så pinsamt och hon ville inte ha en predikan om att det tydligt står på förpackningen att det är en korttidsbehandling med en spraydush i vardera näsborre vid behov 2-3 gånger dagligen som får användas 10 dagar i följd. De senaste åren hade hon till och med sett till att gå till olika apotek efter att en farmaceut hade lagt märke till henne och påtalat att det inte är bra att överdosera nässpray. Hon hade skyllt på den obefintliga maken då och sagt att förkylningen gick runt i familjen, medan sanningen var att hon var fast i nässprayträsket sedan åtta år tillbaka. Fast, men med en växande vilja att bli fri.

Utmaning 214 - Skriv om att välja sida

Amanda satt i mitt kök rödgråten med en tekopp framför sig. Klockan var alldeles för mycket för kaffe och det hade hunnit bli mörkt utanför köksfönstret sedan hon kom. Den häftiga gråten hade lugnat sig nu och några eftersläntrande stilla tårar letade sig sakta ner för hennes kinder. Vi satt där båda tysta och smuttade på vår heta dryck. Jag hade redan tidigare ringt hennes föräldrar och berättat var hon befann sig. De hade sagt att de var tacksamma, men jag hade ändå hört något i rösten som fick mig att förstå att de nog tyckte det var lite obehagligt att hon sökt upp just mig, hennes lärare och mentor på skolan. Jag hade lugnande sagt att jag förstår vad det innebär att gå igenom en skilsmässa och att jag själv gick igenom en förra hösten. Vi hade kommit överens om att hon fick sova över hos mig för att få lite andrum och att hon skulle komma hem efter skolan imorgon.

Hennes historia hade rört mig så att jag hade fått svälja klumpen i halsen och blinka bort trycket som växte i tårkanalerna. Hon berättade att hon var glad att de äntligen skulle skiljas. Hon tyckte de kunde gjort det för länge sedan, medan hon var liten nog att ha fått växa upp med lyckliga föräldrar på varsitt håll. Hon kunde inte minnas någonsin sett sina föräldrar lyckliga ihop, förutom i deras första gemensamma fotoalbum. Där stod de tätt omslingrandes, med glittrande ögon och härliga leenden och skratt. Nu skulle fotoalbumen och korten delas upp i två flyttlådor och Amanda skulle få välja vilken flyttlåda hon ville följa med, som om det inte var jobbigt nog att vara 14 år.

Utmaning 213 - Skriv om att erbjuda stöd

För att kunna ge rätt stöd måste jag först ha förmågan att lyssna. För att verkligen kunna lyssna måste jag ta ett steg tillbaka från mig själv. Annars finns en risk att mina erfarenheter kommer att allt för starkt färga min uppfattning av vad du säger, fylla mitt huvud med förutfattade meningar, värderingar och skapa en stark vilja att ge dig färdiga och fixa lösningar och råd du inte har bett om.

--

För att kunna ge rätt stöd måste jag först ha förmågan att lyssna. Lyssna utan förbehåll, utan att fundera på vad jag själv ska säga tillbaka. Lyssna och känna in. Försöka sätta mig in i din situation utifrån ditt perspektiv, utan att ta över och adoptera dina känslor och upplevelser.

--

För att kunna ge rätt stöd måste jag först ha förmågan att lyssna. Vara där, närvarande hos dig i nuet och dela det med dig under dina premisser. Ibland räcker det.