Det blev tyst. Barnens lek verkade ha avstannat precis som om någon tryckt på fjärrkontrollens pausknapp. En hundradels sekund senare kom det smärtfyllda vrålet, som sätte skräck i alla de mödrar som satt och fikade under det stora äppelträdet i Jönssons trädgård. Likt sprinterlöpare var mödrarna snabbt på benen vid det otäcka startskottet.
Synen de möttes av var lika ångestladdad som ljudet. Barnen stod som förstenade kring Malte, som skrek högre än ambulansens sirener. Blod rann ner för hans kläder och droppade till slut ner på studsmattan, som han nyligen hade uppskattat. I hans gapande mun fattades flera tänder, som hade varit där för en liten stund sedan när han mumsat på fru Jönssons syrliga rabarberpaj.
När herr Jönsson kom hem den kvällen passade fru Jönsson på att släppa ut alla sina känslor och i ren frustration anklagade hon mannen, som länge lovat frun att laga studsmattans skyddsnät. Hon släppte ut såväl tårar som den vanmakt hon känt och försökt hålla under schack när hon ringde tandläkaren åt den uppslitna vänninan och dennes son. Den mysiga fikastunden var över tvärt och vänninorna kom med ursäkter som gjorde att de snabbt kunde dra sig hemåt. Hon tyckte att herr Jönsson gott kunde få dela de tunga skuldkänslor hon bar på över att någon gjort sig illa på metallkanten till deras studsmatta.
Telefonen avbröt hennes känsloförlossning, men hon kände sig alldeles för upprörd för att prata med någon och herr Jönsson tog telefonen. Hon gick ut och satte sig på trappan till trädgården. Där fanns fortfarande små röda bevis kvar av eftermiddagens händelser. Tankarna blev plötstligt avbrutna av hennes man, som kom och satte sig bredvid henne och lade armen om henne. Han berättade att Malte mådde bra och till och med stolt konstaterat att han var den på sin förskola som nu hade tappat flest tänder. De saknade dock en tand i sin samling och undrade om herr och fru Jönsson kunde leta efter den.
Fru Jönsson torkade snabbt sina tårar. Den där tanden skulle hittas till varje pris. Hon passade på att svära lite över mannen igen, som inte klippt gräset heller som han hade lovat. Det var svårt att hitta en liten mjölktand i det höga gräset. De låg på alla fyra och förde händerna genom gräset. Det hade redan börjat skymma och fru Jönsson kände hopplösheten och skuldkänslorna växa igen, när hennes fingrar plötsligt stötte på något litet hårt.
Hej jättefin liten vardagsberättelse. gillade ordet känsloförlossning.Bra personportätt
SvaraRaderaFin berättelse. En av mina vänners barn ramlade illa på en studsmatta förra sommaren hemma hos släktingar. Stackarn fick gå med gipsat ben hela sommaren (men hon var glad för uppmärksamheten och alla presenter hon fick, så det var en liten tröst). Släktingarna kände sig jätteskyldiga. Det är läskigt det där med studsmattor.
SvaraRaderaGillar bäst första stycket, kan riktigt se alla oroliga mammor rusa fram. Blir sugen på rabarberpaj också, måste nog plocka av de sista rabarberna nu. I och med att jag nog fungerar som herr Jönsson tycker jag lite synd om honom, det är så lätt att skjuta på saker och ting.
SvaraRaderaJag ser bilden framför mig när alla mammorna störtar mot tjutet! Den förlorade tanden gav knorr. Gillade inte riktigt de anakronistiska "fru Jönsson" och "herr Jönsson".
SvaraRaderaJag tyckte båda första styckena var fängslande men sedan (som marmoria uttryckt sig) så passade inte herr och fru in. För mig blev det en blandning av tidsåldrar som störde så att jag inte helt kände med resten av texten. Lite trist då det enda var de små titlarna som för mig blev så fel. Annars så gillar jag skarpt din berättar röst.
SvaraRaderaTack för din kommentar, det var nu längesedan det hände men att skriva om en sådan händelse rör upp allt igen, var känsla. Det var jobbigt.
Reflekterar över de skuldkänslor hon tar på sig. Medan han verkar tycka att det inte är så farligt, vilket det ju inte var heller till slut. Fin berättelse.
SvaraRaderaHimla kul det där med herr och fru. Det gick av sig självt när jag skrev och kändes helt naturligt just då. Kom sedan på efter responsen att jag måste blivit påverkad av samtalen med min syster som flyttat ner till Tyskland och berättat om att hon har svårt att vänja sig vid att bli kallad Frau Johansson och bli "niad" hela tiden.
SvaraRaderaSka testa att byta ut det mot förnamn istället och se om texten känns bättre då. Tack för responsen. =)