Utmaning 218 - Skriv om att upptäcka detaljer

Hon låg snörvlandes i den begagnade, men välbevarade gråa manchestersoffan. Huvudet kändes tungt och tjockt av förkylningen och febern gjorde hennes kropp långsam och matt. Hon hade flyttat ut till vardagsrummet och släpat ut både kuddar och täcke från sängen för att bäddat ner sig i soffan. Här tänkte hon stanna tills hon var frisk igen. Ögonen var för matta för att läsa, så hon hade laddat DVD:n med en 6 timmars kostymfilm om hjärta och smärta. Det behövdes en dos Jane Austen för att bli frisk. Hon sträckte sig efter det tunga 2 liters juicepaketet och gav sig själv en påfyllning. Vid sidan om juciepaketet stod en stor hushållsrulle redo för näsans attacker.

Hon hade somnat från filmen när telefonen plötsligt ringde likt en väckarklocka.
-Hallå? Hon var för sjuk för trevliga hälsningsfraser. Hon kände knappt igen sin egen röst. Den var mörk och hes.
-Lea? Är det du? sa någon i andra änden. Det var killen hon precis nyligen hade börjat gå ut med. De hade gemensamma bekanta och befunnit sig i varandras periferi de senaste två åren innan de gått ut på en date.
-Ja, svarade hon och försökte harkla sig lite diskret.
-Jag står här utanför, men porttelefonen verkar inte fungera. Vad är koden?
-Va? Är du där nere...men jag är ju sjuk! Kom inte upp! sa hon och hon hörde sin plötsligt barska ton. Det var inte meningen att låta så otrevlig, men hon ville verkligen inte träffa någon i det här skicket och speciellt inte killen som hon börjat bli lite förtjust i. Hon hade inte duschat på två dagar, håret var uppslängt i en slarvig hästsvans och hon hade hasat omkring i sitt rödvitrandiga nattlinne de senaste dygnen. Mörka ringar hade hunnit bildas under hennes ögon och näsan var rödsvullen och när hon hostade till kom det upp otrevlig gröngul sörja, som hon behövde spotta ut. Nej, hon var verkligen inte i skick att träffa honom just nu.
-Jag vet redan att du är sjuk. Sandra berättade det. Jag ville komma och se hur det var med dig. Vad är koden? frågade han igen och verkade ignorera hennes barska ton. Hon svor lite tyst över Sandra, rumskompisen som annars knappt ens svarade på tilltal då hon alltid tycktes försjunken i en bok, som hon bar med sig överallt i alla situationer. Nu hade hon tydligen pratat hela meningar och lyckats samverka i en konversation till och med. Typiskt.

Hon gav upp och gav honom koden, varpå hon rusade in i badrummet för att vaska av sig. Rädda det som räddas kan. Hon såg sin reflektion i spegeln, ryckte på axlarna och fick en skitsammakänsla någon sekund innan det ringde på dörren. Så stod han där i hallen, lång med rött ruffsigt hår och glittrande gröngula ögon. Han log när han mötte hennes blick och i handen höll han fram något mot henne. En påse med blåa klubbor. Bara blåaklubbor och så många!!
-Jag rensade ur den stora skålen på blåa klubbor nere i videobutiken. Jag har förstått att det är de här som är dina favoriter.

Hon tog emot påsen. Tittade på den länge och grunnade över hur han kunde veta. För något år sedan hade hon haft med sig någon klubba emellanåt på föreläsningarna när hon slutade röka för att ha något att stoppa i munnen när vännerna rökte, men det var ju långt innan han och hon hade lärt känna varandra bättre. En varm känsla kröp sakta över henne. Det här var en kille som lade märke till detaljerna. I det ögonblicket visste hon att hon skulle falla handlöst för honom, sen om det berodde på den stigande febern i kroppen, stämningen av Jane Austenfilmen eller de underbara blå klubborna brydde hon sig inte om.