Utmaning 219 - Vad jag vill hitta i en "goodie bag" för författare

Lea hade varit varit på en skriv- och författarmässa i huvudstaden. Entrén hade kostat en mindre förmögenhet ur en ensamstående mammas perspektiv, men hon hade unnat sig det. Hon behövde ha något att fylla tiden med de veckor hon var ensam och tystnaden gick från avkopplande till ångestladdad. Under skoltiden hade hon vunnit priser för texter hon hade skrivit och hennes lärare i svenska hade stärkt såväl hennes självförtroende som betyg.

Hon gick blygt runt bland mässans utställare. Det kändes som det var lika mycket folk där som på en Madonnakonsert, å andra sidan hade matte inte varit hennes starka ämne i skolan så uppskattningen kanske var något i överkant. "Tänk att det är så många som skriver och har författardrömmar", tänkte hon. "Det finns ju inte en chans att man någonsin skulle få något publicerat eller utgivet. Konkurrensen är ju stenhård". Det var hennes självkänsla som hackade på henne nu igen. Hon bad den tyst men bestämt att hålla käften, samtidigt som hon log mot en kvinna som delade ut programblad. Hon kikade igenom föreläsningarna och såg ett namn hon kände igen. Ann Ljungberg. Vad hade hon hört eller sett det innan?

Hon hade snabbt beslutat sig för att gå och lyssna på henne. Hon hade hamnat mittemellan en intressant medelålders kvinna från Stockholm och en musiklärare från Småland. På sättet de pratade verkade det som om de redan kände varandra, men ändå inte. Hon fick reda på att de båda hade varsin skrivblogg, där de skrev texter utifrån Ljungbergs skrivutmaningar, även kallade för skrivpuffar. Lea hade gärna velat höra dem berätta mer om det, men de blev avbrutna av en medelålders kvinna i Gudrun Sjödénkläder, som började presentera Ann Ljungberg.

Efter föreläsningen hade Lea bestämt sig. Hon skulle leta upp skrivpuffarna på internet och börja skriva igen. På vägen ut ur mässhallen fick man ta en goddie-bag. De var i olika storlekar och färger. Kvinnan framför Lea stod lite för länge och valde. Det började bildas en suckande kö bakom henne. Hon valde den största, guldfärgade påsen. Under tiden hade Lea hunnit överblicka påsarna och hade funnit en liten påse i ett hörn, som hon blev nyfiken på. Hon kunde inte sätta ord på vad den hade för färg. Hudfärgad var det ord hon kom att tänka på när hon närmade sig den. Hon plockade upp den och såg hon att det var en liten ekologisk tygkasse. Den verkade inte innehålla många saker, men det gjorde inget. Det var den hon hade lagt märke till och kön bakom krävde sitt.

Utanför mässan stannade hon liksom alla andra för att kika i sin påse. Kvinnan med den stora guldpåsen förde väsen och en dörrvakt började närma sig henne. Hon hade tydligen fått en blyertspenna, suddigum och pennvässare, medan hennes väninna hade fått någon inspirationsbok. Lea höjde på ögonbrynen åt kvinnans beteende. Sedan öppnade hon sin tygpåse och där nere i botten låg två små papperslappar. Hon tog upp dem och höll dem i handen. Det var presentkort. Det översta var presentkort på en laptop, så att hon kunde sitta och skriva var som helst. Hon drog efter andan och kunde knappt tro det var sant. Hon var tvungen att läsa det igen. Sedan kikade hon på nästa presentkort. Det var på en skrivarresa till London. Hon kunde inte hålla tillbaka tjutet nu. Det bara kom liksom av sig självt och fick dörrvakten och kvinnan med den stora guldpåsen att tystna och stirra på henne. Plötsligt kändes inte entréavgiften som en mindre förmögenhet längre.