Skrivpuff 148 om en form

Hon satt och tänkte tillbaka på när hon läste psykologi vid Växjö Universitet, när de läste om bitarna som rörde hur vi bemöter varandra utifrån första intrycket. Hon hade tills dess varit en populär tjej som folk tyckte om att umgås med, rolig, utåtriktad, påhittig, ödmjuk människa som inte alls insåg hur snygg hon egentligen var. Att hon var i form var inget hon tänkte på, inte heller var hon direkt intresserad av kläder utan köpte det hon tycket om oavsett om det var billigt eller dyrt. Hon gick på känsla inte märke. Hon hade alltid haft både tjejkompisar och killkompisar och hon värdesatte båda mycket. Hon var den hon var och inte så mycket mer än det.

Nu läste hon psykologi och fick lära sig saker som att kärleken var inte mer magisk än att man blev kär i de man hade i sin närhet som man såg varje dag och mer eller mindre vande sig vid, att man blev attraherad av sådana som var tillgängliga och som man hade en chans att få. Mer magiskt än så var det enligt psykologin inte. Dessutom fick de läsa om att människor som såg bra ut fick bättre bemötande överallt än människor som t.ex. var överviktiga. Hon tänkte mycket kring det och kunde inte riktigt köpa det. Nej, det stämde inte med hennes bild om hur hon bemötte människor. För henne hade det ingen betydelse alls och så var det.

Många år och hon var fortfarande den hon var och inte så mycket mer än det, fast blivit lite utav en arbetsnarkoman och hade inte längre tiden över till träning som tidigare hade varit hennes stora passion. Förutom en ny kroppsform hade hon nu en helt annan bild av det hon läste 15 år tidigare. Hon var förundrad över att hon kunde vara så mycket större än sitt tidigare själv, men samtidigt upplevde hon sig som om hon var osynlig för omvärlden. Större, men mindre synlig. Hur gick det ihop?

Folk ställde sig ofta mitt framför henne när hon skulle välja videofilm, de ignorerade henne när hon tilltalade dem och folk verkade inte alls ta notis om henne när de möttes på gångbanan. Dessutom fick hon inte alls samma leende och bemötande av expediter som andra människor. Nej, hon kunde onekligen låta bli att tänka tillbaka på de bitar av psykologikursen som hon avfärdat så raskt och som bland annat hade med form att göra. Hon hade trott mer om folk, men precis så ytliga och fördomsfulla var människor.

Skrivpuff 146 om att smussla

-Attans, sa hon högt för sig själv. Hon hade precis dragit ur den våta ihopsnuttrade varma massan till tvätt ur tvättmaskinen och när hon skulle hänga upp den på torksträcken så upptäckte hon en illa färgad rosa blus. Hon svor för sig själv över att hon inte lagt märke till den vita blusen som smugit sig med bland alla au pair-barnens och deras mammas röda kläder.

Hon hängde upp kläderna på tork och satte på en ny maskin tvätt. Det här var verkligen den tråkiga biten med jobbet. Hon hade snabbt kommit in i rutiner som au pair och passade på att sköta tvätten under tiden de två äldsta flickorna gick i skolan och den yngsta sov middag. Hon tittade på den blöta missfärgade blusen. Vad skulle hon göra?

Morgonen efter när den dräktklädda Debra tog farväl av sina barn i köket, vände hon sig plöstligt mot Åsa och frågade om hon hade sett hennes rosa blus. Debra hade för sig att hon hade lagt den i tvättkorgen. Åsa gav ifrån sig ett eftertänksamt hummande och hon låtsades tänka efter. Tankarna gick dock till en papperskorg på lekplatsen dit hon hade tagit Cassie efter hon vaknat. Undra om blusen låg kvar där fortfarande och om hon kunde smussla in den i huset igen. Helvete!

Skrivpuff 145 - En inbjudan

En gammal skröplig man blev väckt av något mitt i natten. Han tyckte han såg något i mörkret och försökte sätta sig upp i sängen. Han gnuggade sina ögon och blinkade till några gånger, men nej de båda mörka gestalterna stod fortfarande vid sjukhussängens fotända. Konstigt nog kände sig mannen inte rädd.

-Vad vill ni mig? sa han lugnt och stärkte ut handen mot lampan. När ljuset spred sig i rummet kunde mannen se att det var två rätt så stiliga män i yngre medelåldern. Båda höll varsitt stort vitt kuvert i händerna, som de räckte fram mot honom. Han tog emot kuverten.

-Vad är det här? frågade han, men de båda männen bara log stilla mot honom och nickade mot kuverten. Mannen tittade på kuverten som han höll i händerna och började sedan öppna det ena. Det var ett inbjudningskort adresserat till honom från någon sorts klubb. Han öppnade det andra kuvertet och även det innehöll ett inbjudningskort från en klubb. Han höll upp korten en bit ifrån sig och kisade med ögonen. Synen var ju inte var den en gång hade varit. Vad stod det? Club Heaven? Han skrattade till.

Mannen med svart backslick-frissyr och vad som såg ut att vara en dyr märkeskostym tog till orda.
-Vi på Club Hell kan erbjuda er en oändlig tillvaro av största njutning.

-Nej, vet ni vad grabbar. Jag är på tok för gammal för sådana här klubbar och dessutom är jag ju sjuk, bröt den gamle mannen in, fortfarande lite full i skratt.

-Som sagt, fortsatte den unge mannen, en oändlig tillvaro av största njutning. Vad din passion i livet än må vara, så finns det hos oss. Vi har god mat, snask, alkohol, droger, kvinnor, spel, vapen och mycket mer. Det bästa av allt är att ingen kommer till skada, inte ens du själv hur mycket droger du än skulle ta. Hos oss kan du göra precis det du känner för utan att behöva tänka på några konsekvenser.

Den gamle mannen bara stirrade på honom. Vad var det här för något sjukt påhitt? Var det någon som drev med honom? Den andra unga mannen med blonda lockar och enklare klädsel avbröt hans tankar.

-Vi på Club Heaven bjuder in till en oändlighet i fullständig harmoni med alla naturens organismer och en stor gemenskap i vår kollektiva tillvaro. Vi bryr oss alla om varandra och allt levande. Eller ja...levande....Han kom av sig lite och ursäktade sig med att han inte varit i branschen så länge. Representanten från Hell Club blängde till på honom och tog över.

-Du har nu ett val att göra och du har tre dagar på dig.

-Vad händer om tre dagar, frågade mannen.

De förklarade för honom hur sitautionen såg ut. Mannen suckade, men kände ändå att han hade varit förberedd på det här. Han frågade vad som skulle hända om han inte hade bestämt sig och fick till svar att han då skulle hamna i limbo där de veliga människorna hamnade. Mannen insåg snabbt att Club Limbo inte var något för honom. Han tackade de båda männen för inbjudningarna och tog farväl. Sedan började grubblerierna och de varade i tre långa dagar och tre långa nätter innan han rev itu det ena inbjudningskortet och försvann.

Skrivpuff 144 Sårbarhet

-Varför i helvete har vi inte fått höra något om det här tidigare? väste mamman tvärt över bordet mot klassläraren. Ur tröjans urringning började en blossande färg sprida sig uppåt. Sakta men säkert steg färgen upp mot halsen på läraren. Mamman verkade inte märka någonting då hon skakade på huvudet, som om hon försökte skaka alla tankar och känslor till sin rätta plats.

Precis när läraren tänkte ta till orda kom det plötsligt en kaskad till.
-Det är inget fel på min son. Vad är det för fel på er egentligen? Ni kan ju helt enkelt inte lära ut någonting på den här skolan. Har ni någon koll överhuvudtaget på barnen som går här? Jag har hört av en annan förälder minsann att Kalle fick sluta på den här skolan för att du inte lyckades lära honom något. Jag trodde inte på de ryktena då, men nu kan man ju verkligen börja fråga sig vad det är ni håller på med här egentligen.

Mamman stirrade med svart blick på läraren och frustande andetag. Hon påminde om en vildsint tjur inför en fäktningsomgång, men om nu läraren var matadoren så hade hon ingen avsikt att sticka svärdet djupare i mammans hjärta än det antaligen redan var. Hon hade inte haft någon intention att sticka något svärd överhuvudtaget, men det är svårt att det inte blir så när man ska berätta för föräldrar om deras barns svårigheter. Det handlar ofta inte om lärarens ord eller bemötande. Det handlar om föräldrars största sårbarhet. Sitt barn.

Läraren hade lång erfarenhet av sitt yrke och av att arbeta med människor. Hennes blossande hals vittnade inte som folk kanske kunde tro om att hon blev nervös eller orolig, tvärtom vittnade den om den empati hon kände inför den här mamman. Hon var tvungen att hålla sina egna känslor i schack då det inte skulle tjäna pojken något gott ifall läraren själv släppte ut alla de känslor hon kände för den här familjen just i den här stunden. Därför accepterade hon sin hals så röd som den nu antagligen var, men behöll utåt sitt lugn. Hon väntade in mamman lite för att se om det skulle komma en ny kaskad ord från hennes nu hårt ihoppressade mun, innan hon själv började tala.

-Jag förstår att du blev upprörd och jag kan verkligen höra din oro för Pelle där under. Kom och sätt dig ner igen för jag vill gärna höra hur du upplever det här och hur du tycker det har varit för Pelle den senaste tiden.

Luften gick ur mamman och hon sjönk tungt ner på stolen bredvid läraren. Nu var hon kanske redo att tala, men bara kanske och om inte så skulle läraren vänta tills mamman kände sig redo. Det kanske inte skulle bli idag, men kanske imorgon eller om en vecka...eller två.

Skrivpuff - Något franskt

Vilken fantastisk eftermiddag, tänkte Jenny medan hon ihärdigt drog upp ogräs ur de vildvuxna rabatterna. Maskrosorna i gräsmattan hade redan förlorat kampen för denna gång. Det hade gått snabbt och smärtfritt, trots höga protester från barnen som blev tvingade till att bidra i denna kamp. Inte en endaste mördarsnigel hade hon stött på heller, vilket kändes lovande inför sommaren.

Fåglarna kvittrade om sommaren som snart skulle vara här med sommarlov, jordgubbar, havsbad och sköna kvällar i trädgårdens hammock i sällskap av en nyutgiven deckare. Jenny torkade bort några droppar ur pannan, log kisandes mot kvällssolen och tittade sedan på klockan, som visade kvällsmat.

När hon kom in satt barnen i soffan framför en film. Hon bestämde sig för att ta en snabb dusch under tiden ugnen fick upp sin värme. Hon vred upp temperaturen till 225 grader, tog trappan i några skutt, kastade av sig kläderna och ställde sig i duschens svalkande strålar.

När hon återvände ner för trapporna möttes hon av en doft, som hon inte riktigt kunde härleda till något hon känt innan. Kunde det vara så att maken hunnit hem och påbörjat matlagningen? Hon klev in i köket och hann vädra med näsan i luften innan hon i nästa ögonblick insåg att det var något i ugnen. Vad var nu detta?

Barnens filmtittande avbröts av ett skrik. De rusade ut till köket där de fann sin mamma sittandes på knä framför ugnen. Hon vände sig om och frågade om de visste någonting om det här. Mittendottern log stolt mot sin mamma och förklarade, på ett sådant sätt bara en 6-åring kan, att det är väldigt franskt att äta sniglar.

Utmaning 2010: 139 Skriv om en linjal

Bertil ringde på dörrklockan och hörde ett dovt dunder på andra sidan dörren. Ljudet fick honom att tänka på mullret av hovar efter en jägares skott. Dörren flög upp och där stod de tre små vilddjuren. Bertils hjärta tog ett glädjeskutt. Han log ett brett ärligt leende och satte sig på huk, redo att tappa balansen när de tre barnbarnen kastade sig över honom.

Efter Bertil blivit räddad av sin dotter Jenny, som föst sina barn åt sidan och hjälpt sin far upp på benen igen lyckades han få fram påsen som blivit lite tillknycklad i tumultet. Han bad Jenny att stoppa den i frysen. Bertil brukade sitta barnvakt emellanåt och han hade alltid med sig något gott till barnbarnen. Han nöjt av att vara morfar med allt vad det innebar. Jenny däremot var inte så förtjust i sötsakerna till barnen, men lät honom hållas eftersom det ändå inte var så ofta han satt barnvakt och med ett "skyll dig själv när de far runt höga av socker" tog hon på sig ytterkläderna och ropade hejdå uppför trappan, där de hörde barnen som redan påbörjat en ny lek.

Bertil gick in i köket och tog fram påsen ur frysen. Han var själv lite sugen och bestämde att de skulle äta glassen på en gång. Han drog ut det rektangulära paketet och gick hummade omkring i köket och plockade fram tallrikar och skedar. Plötsligt blev han stående mitt i köket. Hans barnbarn var ju inne i den där rättvisa åldern nu och han visste att det lätt kunde leda till bråk och kiv syskonen emellan. Han kliade sig i pannan och tittade på glasspaketet, sen gick han med bestämda steg ut i hallen och in i Jennys arbetsrum. Han gick fram till det vita skrivbordet och började dra ut låda efter låda i jakt efter det som han var övertygad om skulle lösa hans lilla dilemma.

Bertil var i full färd med att mäta glasspaketet och försöka räkna ut hur många centimeter var de skulle få, när han kände sig iakttagen. Han tittade upp och möttes av tre par stora blågröna ögon som såg förvånat på honom.

-Morfar, vad gör du egentligen? Är det inte lättare att använda en glasskopa istället?