Bertil ringde på dörrklockan och hörde ett dovt dunder på andra sidan dörren. Ljudet fick honom att tänka på mullret av hovar efter en jägares skott. Dörren flög upp och där stod de tre små vilddjuren. Bertils hjärta tog ett glädjeskutt. Han log ett brett ärligt leende och satte sig på huk, redo att tappa balansen när de tre barnbarnen kastade sig över honom.
Efter Bertil blivit räddad av sin dotter Jenny, som föst sina barn åt sidan och hjälpt sin far upp på benen igen lyckades han få fram påsen som blivit lite tillknycklad i tumultet. Han bad Jenny att stoppa den i frysen. Bertil brukade sitta barnvakt emellanåt och han hade alltid med sig något gott till barnbarnen. Han nöjt av att vara morfar med allt vad det innebar. Jenny däremot var inte så förtjust i sötsakerna till barnen, men lät honom hållas eftersom det ändå inte var så ofta han satt barnvakt och med ett "skyll dig själv när de far runt höga av socker" tog hon på sig ytterkläderna och ropade hejdå uppför trappan, där de hörde barnen som redan påbörjat en ny lek.
Bertil gick in i köket och tog fram påsen ur frysen. Han var själv lite sugen och bestämde att de skulle äta glassen på en gång. Han drog ut det rektangulära paketet och gick hummade omkring i köket och plockade fram tallrikar och skedar. Plötsligt blev han stående mitt i köket. Hans barnbarn var ju inne i den där rättvisa åldern nu och han visste att det lätt kunde leda till bråk och kiv syskonen emellan. Han kliade sig i pannan och tittade på glasspaketet, sen gick han med bestämda steg ut i hallen och in i Jennys arbetsrum. Han gick fram till det vita skrivbordet och började dra ut låda efter låda i jakt efter det som han var övertygad om skulle lösa hans lilla dilemma.
Bertil var i full färd med att mäta glasspaketet och försöka räkna ut hur många centimeter var de skulle få, när han kände sig iakttagen. Han tittade upp och möttes av tre par stora blågröna ögon som såg förvånat på honom.
-Morfar, vad gör du egentligen? Är det inte lättare att använda en glasskopa istället?
Efter Bertil blivit räddad av sin dotter Jenny, som föst sina barn åt sidan och hjälpt sin far upp på benen igen lyckades han få fram påsen som blivit lite tillknycklad i tumultet. Han bad Jenny att stoppa den i frysen. Bertil brukade sitta barnvakt emellanåt och han hade alltid med sig något gott till barnbarnen. Han nöjt av att vara morfar med allt vad det innebar. Jenny däremot var inte så förtjust i sötsakerna till barnen, men lät honom hållas eftersom det ändå inte var så ofta han satt barnvakt och med ett "skyll dig själv när de far runt höga av socker" tog hon på sig ytterkläderna och ropade hejdå uppför trappan, där de hörde barnen som redan påbörjat en ny lek.
Bertil gick in i köket och tog fram påsen ur frysen. Han var själv lite sugen och bestämde att de skulle äta glassen på en gång. Han drog ut det rektangulära paketet och gick hummade omkring i köket och plockade fram tallrikar och skedar. Plötsligt blev han stående mitt i köket. Hans barnbarn var ju inne i den där rättvisa åldern nu och han visste att det lätt kunde leda till bråk och kiv syskonen emellan. Han kliade sig i pannan och tittade på glasspaketet, sen gick han med bestämda steg ut i hallen och in i Jennys arbetsrum. Han gick fram till det vita skrivbordet och började dra ut låda efter låda i jakt efter det som han var övertygad om skulle lösa hans lilla dilemma.
Bertil var i full färd med att mäta glasspaketet och försöka räkna ut hur många centimeter var de skulle få, när han kände sig iakttagen. Han tittade upp och möttes av tre par stora blågröna ögon som såg förvånat på honom.
-Morfar, vad gör du egentligen? Är det inte lättare att använda en glasskopa istället?
Charmig berättelse med trovärdig morfarkaraktär!
SvaraRaderaReagerade dock på ordet "ärligt" framför leende. Jag tycker det är överflödigt. Det får nästan motsatt effekt mot vad det ska ha, tycker jag.