Skrivpuff 144 Sårbarhet

-Varför i helvete har vi inte fått höra något om det här tidigare? väste mamman tvärt över bordet mot klassläraren. Ur tröjans urringning började en blossande färg sprida sig uppåt. Sakta men säkert steg färgen upp mot halsen på läraren. Mamman verkade inte märka någonting då hon skakade på huvudet, som om hon försökte skaka alla tankar och känslor till sin rätta plats.

Precis när läraren tänkte ta till orda kom det plötsligt en kaskad till.
-Det är inget fel på min son. Vad är det för fel på er egentligen? Ni kan ju helt enkelt inte lära ut någonting på den här skolan. Har ni någon koll överhuvudtaget på barnen som går här? Jag har hört av en annan förälder minsann att Kalle fick sluta på den här skolan för att du inte lyckades lära honom något. Jag trodde inte på de ryktena då, men nu kan man ju verkligen börja fråga sig vad det är ni håller på med här egentligen.

Mamman stirrade med svart blick på läraren och frustande andetag. Hon påminde om en vildsint tjur inför en fäktningsomgång, men om nu läraren var matadoren så hade hon ingen avsikt att sticka svärdet djupare i mammans hjärta än det antaligen redan var. Hon hade inte haft någon intention att sticka något svärd överhuvudtaget, men det är svårt att det inte blir så när man ska berätta för föräldrar om deras barns svårigheter. Det handlar ofta inte om lärarens ord eller bemötande. Det handlar om föräldrars största sårbarhet. Sitt barn.

Läraren hade lång erfarenhet av sitt yrke och av att arbeta med människor. Hennes blossande hals vittnade inte som folk kanske kunde tro om att hon blev nervös eller orolig, tvärtom vittnade den om den empati hon kände inför den här mamman. Hon var tvungen att hålla sina egna känslor i schack då det inte skulle tjäna pojken något gott ifall läraren själv släppte ut alla de känslor hon kände för den här familjen just i den här stunden. Därför accepterade hon sin hals så röd som den nu antagligen var, men behöll utåt sitt lugn. Hon väntade in mamman lite för att se om det skulle komma en ny kaskad ord från hennes nu hårt ihoppressade mun, innan hon själv började tala.

-Jag förstår att du blev upprörd och jag kan verkligen höra din oro för Pelle där under. Kom och sätt dig ner igen för jag vill gärna höra hur du upplever det här och hur du tycker det har varit för Pelle den senaste tiden.

Luften gick ur mamman och hon sjönk tungt ner på stolen bredvid läraren. Nu var hon kanske redo att tala, men bara kanske och om inte så skulle läraren vänta tills mamman kände sig redo. Det kanske inte skulle bli idag, men kanske imorgon eller om en vecka...eller två.