Skrivpuff om att hämnas

"Ungjävlar", fräste Bertil mellan sammanbitna tänder. Det var redan mörkt ute men han var fortfarande iklädd den sedvanliga munderingen, som knappast längre kunde kallas blåställ efter alla hårda tvättomgångar där diverse fläckar och annat oidentifierbart satt sina spår. Det blåa hade definitivt bleknat i takt med Bertils hår under år av slit som skolans vaktmästare och alltiallo.

Han hade tappat räkningen på antal tuggummi han skrapat bort och hittat på de mest underliga ställen, saker som han försökt sätta ihop igen och laga efter barnens vilda framfart eller väggar och skåp han fått rengöra från klotter eller i värsta fall som nu, åter igen, stå och måla över på skolbyggnadens fasad.

Han visste nog allt vilka de var. Han hade tagit dem på bar gärning mer än en gång, men det hade inte lett till någonting. Det enda rektorn gjorde var att prata och prata och föräldrarna som alla med rynkande panna vände sig till sina barn och sa: "Nej men lille vän så får du väl inte göra förstår du väl". Bertil tyckte att det fick vara slutpratat nu. Gillade de kladd och klotter så skulle de banne mig få kladd och klotter. Bertil tog ett steg tillbaka och betraktade väggen. Inte så illa tyckte han själv med tanke på att det var första graffitimålningen han någonsin gjort. Han hade fått mersmak. Hrm, visst har de en lista över alla de där barnens hemadresser någonstans inne på kansliet och visst kommer han väl in där med sin stora feta vaktmästarnyckelknippe? Bertil packade snabbt ner sina sprayflaskor i ICA-påsen och gick med bestämda steg in i den tomma skolbyggnaden med riktning mot kansliet. Det skulle bli en lång natt. Kanske kunde han sätta upp det som övertid.

Skrivpuff 71 - en rubrik

Bertil satt på en grönmålad parkbänk. Färgen var lite avskavd här och där, men det gjorde inget. Den var precis som Bertil själv, hade lite skavanker, men den uppfyllde ett syfte ändå.

Från parkbänken hade han en god utsikt över parken med den stora lekplatsen och rastgården för hundar. Här kunde Bertil spendera en del av sin fria tid till att sitta och titta på sina medmänniskor. Han förstod sig inte på dem och blev inte helt sällan irriterad på dem. Ändå kunde han inte låta bli att fascineras. Att tillrättavisa andra hade blivit en hobby för honom.

Andra parkbänksmänniskor hade ofta en tidning med sig, men Bertil tyckte det räckte med att läsa löpsedlarnas stora skrikande rubriker för att inse att det bara var elände i de där tidningarna. Elände eller samhällssnusk. Nej, att tillrättavisa människor i parken gav honom mycket mer tillfredsställelse. Som han såg det så gjorde han ju något åt eländet i samhället istället för att bara sitta och läsa om det. Om hans medmänniskor i parken sedan såg det på samma sätt var inget han bekymrade sig över.

Utmaning 206 - skriv om en tvist

Bertil var ute på den vanliga promenadrundan. Med sig hade han sambons smått gråspräckliga strävhåriga tax. Han gick i sina egna tankar, när ögonen plötsligt föll på något som fick honom att se rött och stanna som om han stod vid röd gubbe.
"Du! Hallå, killen där! Du glömde något va?" Ingen reaktion. Den enda som tittade upp på Bertil var taxen, som såg ut att fundera över varför de skulle stanna till här.
"Du grabben! Plocka upp efter din hund!" ropade Bertil lite högre med tydlig irritaion i rösten. Killen vände sig nu om och mötte hans blick.
"Ingen påse", ropade han lite nonchalant till svar och fortsätte att gå från den lilla bruna högen som hans hund nyss producerat. Bertil, som inte tänkte ge sig stoppade ner handen i högra jackfickan och drog fram något ihopknycklat och genomskinligt.
"Du kan få en av mig" gastade han till killen och viftade med plastpåsen i luften. Han började gå med bestämda steg i riktning mot killen med hunden. Killen svarade bara med ett likgiltigt ryck på axlarna, vände Bertil ryggen och började gå därifrån. Bertil kände hur halspulsådern började pulsera under huden. Han var framme vid den bruna kletiga högen nu. Taxen var nyfiken och ville gå fram och nosa, men Bertil motade bort honom. Han stoppade ner sin hand i påsen som han nyss erbjudit, plockade upp bajshögen och började småspringa efter killen. Det var inte lätt att springa med en gammal kortbent tax i släptåg. Han stannade och innan han hann tänka efter hade han kastat iväg bajsklumpen i luften i riktning mot killens rygg.