Skrivpuff 305 om en trend

Bertil hade rastvakt. Han gick i ett bestämt mönster över skolgården, utan att tänka på det. En romb skulle det nog blivit om underlaget hade varit något annat än grå asfalt. Han överblickade de lekande barnen, men var lite tom i blicken som om han inte riktigt var närvarande. Han gick kanske och tänkte på eftermiddagens aktiviteter eller vad han skulle äta på kvällen när han kom hem till sin ensamma ungkarlslägenhet. Gubblägenhet kanske var ett mer passande ord, eftersom Bertil inte längre var en ung karl.

Stina kom gåendes över skolgården med den stora tunga väskan, hon alltid bar med sig elevarbeten i och nu på senare tid även en liten laptop där hon skrev i elevernas individuella utvecklingsplaner. En lärares jobb var oändligt. Det fanns alltid något att göra och ny forskning att ta del av. Det var lätt att fastna i jobbet till in på sena timmen, vilket kändes tacksamt för Stina nu när hon ville sysselsätta sig för att inte tänka på annat. Hon var sen till arbetsdagen, men hon hade ringt in på morgonen och gett en ärlig förklaring.

Bertil, som var lite utav en självutnämnd arbetsledare och hobbypolis i bygget, såg Stina komma gåendes över skolgården och avbröt sin romb för att gå henne till mötes. Han hade något att säga henne. Något han hade grubblat på sedan han hörde ryktet.

- Du Stina! Jag vill prata med dig. Stina ryckte till. Hon hade inte sett Bertil komma gåendes. Hon var helt i sina egna tankar och hade egentligen ingen lust att prata med honom, men hon kunde ju inte bara ignorera honom, så därför stannade hon och drog på sig ett socialt leende.
-Hej Bertil!
-Jag har hört att du ska skilja dig. Stämmer det? Stina skruvade på sig inför den raka obekväma frågan, men hann samtidigt tänka att det var gulligt av Bertil att visa att han brydde sig. Han brukade aldrig bry sig om någon. Hon nickade och sa:
-Jo, jag och Jan har separerat... Mer än så hann hon inte säga innan hon blev avbruten.
-Ja, jag säger då det. Det börjar bli en trend det här. Det var mycket bättre förr när kvinnor inte jobbade. Då var de tvungna att stanna hemma och ta hand om sina barn och sin man. Då hölls familjen ihop. Det här med att kvinnan ska ut och arbeta och ska vara självständig har bara lett till problem. Tänk på de stackars barnen! Med de orden stegade Bertil tillbaka till sin romb igen.

Stina stod som förstelnad kvar ett ögonblick. Vad hade hänt här precis? Sedan ruskade hon på huvudet och fortsatte in i skolbyggnaden. Väl inne i klassrummet sjönk hon ihop på en stol. Förbipasserade kollegor kunde från korridoren se hur hon satt där ihopsjunken och skakade. De gick in för att krama om henne och ge sitt stöd, men de upptäckte snabbt att hon inte skakande av gråt. Hon inte hade brutit ihop. Hon hade brutit ut i gapskratt och hon skrattade så högt och hjärtligt att tårarna sprutade. Hon hade inte skrattat så på flera år. Det var ett befriande och smittsamt skratt och kollegorna började skrattade de med utan att riktigt förstå varför.