Skrivpuff 309 om en fördel

Stina satt på tåget med en bok framför sig. Hon hade av någon anledning svårt att fokusera på texten idag, fastän hon hade hörlurar med musik för att skärma av sorlet i kupén. Nej, det var inte ljudet och människor runt omkring henne som pockade på uppmärksamhet. Det var hennes tankar som drog iväg henne från bokens spännande innehåll.

Hon tänkte på alla människor hon träffat under helgens konferens, alla livsöden hon fått ta del av. Människan är verkligen en berättelse. Hon såg sig omkring i kupén och funderade över vilka berättelser de bar med sig. Om någon hade en liknande historia som hon själv.

Hon var 13 år när hon fick sin diagnos. Pojkar får ofta sin diagnos tidigare i livet. De hörs och syns mer. Folk hade tyckt synd om henne och hennes föräldrar. Varför hade hon aldrig riktigt begripit. Hon var ju fortfarande samma gamla Stina. Diagnosen var mest till för alla andra. För att de skulle förstå henne bättre. Själv visste hon mycket väl hur hon fungerade. Hon hade en god självinsikt redan som liten, säkert mycket tack vare sin trygga omgivning av förstående föräldrar och uppmuntrande pedagoger. Stina hade mötts av stor acceptans för att hon gjorde saker och ting på sitt sätt och det var okej. Därför var det först på högstadiet Stina började uppleva problem. Det var mycket att hålla reda på, olika lokaler och lärare. Större ansvar att hålla reda på pennor, böcker, olika inlämningsdagar för läxor och prov. Att planera, organisera och prioritera bland alla uppgifter var mycket svårt för Stina. Ja, nästintill omöjligt. Allt kändes lika viktigt och det blev henne övermäktigt. Stina kände sig handlingsförlamad. Lärarna började kalla henne lat. De förstod sig inte på henne. "Du som är så smart. Du kan bara du vill", fick hon höra. Stina var smart och hon ville, men hon kunde ändå inte få ordning på det. Diagnosen var till dem. Ett facit på alla felbedömningar och förutfattade meningar de haft om henne.

Stina hade alltid känt att hon var lite annorlunda. Hon var omtyckt av de andra barnen och hade alltid någon att leka med, men hon var alltid lite för mycket på något sätt. Intensiv och med känslotentakler som plockade upp alla vibbar, som ibland var svåra att tolka som liten. De var en tillgång för henne nu och ledde henne ofta rätt. Det som samhället klassade som hennes svårigheter, såg hon själv enbart fördelarna med. Hon hade hittat sin plats i samhället där hon fick lov att använda sig av sin unika förmåga att se detaljer som ingen annan la märke till, där man såg vinsterna i att hon kunna tänka långt utanför ramarna. Även om hon hade lärt sig strategier för att organisera och prioritera, var det fortfarande något hon inte var speciellt bra på. Men vem är egentligen bra på allt? Hon var den kreativa idésprutan. Glöden i firman som bidrog till utveckling och nytänkande. Strukturen fick någon annan hålla i. Någon med en Svensson-hjärna.